...

Lederna gör ont. Det kryper i benen och blixtrar konstigt i skallen med jämna mellanrum. Som om världen hackar. Men änsålänge är det lugnt, kontrollerbart.

Det var en jobbig första halva av kvällen igår. Jag grinade och kände mig dålig. Inte fysiskt dålig utan som en dålig människa. Jag vill vara bra. Och jag SKA bli bra.
Kom på hur onödigt allt detta är. Jag vet att det är mitt eget fel men känner mig ändå förbannade på läkarna. Dålig uppföljning, dålig kunskap utav läkare som inte orka titta i journaler, (hey vem är den högutbildade läkaren, du eller jag?)...


Pratade med min älskade och han höll om mig tills världen slutade snurra och tankarna återgick till det normala och jag kände mig stark igen.
Ska klara detta, såklart. Har inget annat val. Jag vill vara som vanligt, leva som vanligt.
I mina framtidsdrömmar finns det inte plats för receptbelagda mediciner och dåligt mående.

M sa igår
- Förstår du hur mycket tid vi har på oss? Hur många roliga saker vi hinner göra. Vi har hela livet framför oss.

Han ord gav mig ny styrka. Hur kan man bli så mycket starkare av att vara två?? Eller kanske det är logiskt, tvinnar man ett rep blir det dubbelt så hållbart.
Det är skönt, och det är vackert.


Andra halvan av kvällen blev underbar. Jag kände mig glad, uppåt. Lycklig..
Jag är levnadsglad och älskar att hitta livet på nya sätt.
Han fick mig att skratta tills magen gjorde ont.

I slutändan går ju allt ut på kärlek, till sig själv, och till andra. Att dela livet och alla dess upplevelser med någon. Inte med vem som helst. Man måste få vara kräsen och välja noga. För när det väl blir rätt, ja då blir det RÄTT.
Det är då det blir det fint och som i sagorna..

Frisk..

Jag vill bli frisk och jag ska fixa det. Jag tänker på hur det kommer bli sen, om några veckor, när allt blivit bättre. Hur skönt det kommer bli. Hur mycket piggare och gladare hela jag kommer att vara.
Hur mycket enklare allting kommer bli. Jag använder mig o M som motivationsfaktor. Vi har det jättefint nu, det är verkligen på topp. Vi har världens finaste kärlek. Men det blir skönt att tex kunna åka iväg på morgon utan att behöva vänta i flera timmar innan man kan dra..
Mycket såna småsaker ser jag fram emot. Att kunna ligga och mysa på morgonen utan att ha trehundra myror springandes i kroppen.

Jag hoppas så mycket att allt kommer vara som vanligt under några veckor. Inget tjafs, inga oförutsedda händelser, inget konstigt..
Det kommer att vara den bästa hjälpen. För då kan jag koncentrera mig på att må bättre istället för att lägga den energin på konstigheter som bara ger ångest iallafall.
Så det hoppas jag mest av allt, att allt kommer att vara lugnt och precis som vanligt..

Det känns lite som jag gör en livsförändrande och ganska stor sak. Ändrar något jag gjort i flera år.
Men.. det kommer något bra ur det. Måste bara påminna mig själv lite då och då att det kommer att bli bättre. Att jag kommer få mer energi, kommer orka mer, bli gladare, må bättre helt enkelt, i slutändan.

Jag är så tacksam att M finns vid min sida. Med honom blir allt lite enklare.
Och utan honom vet jag att detta inte alls hade gått.
Tack.

Städning.

Jag hade iallafall ytterligare en helt underbar gårdagskväll. Det finns så mycket att säga men ibland räcker inte orden till för det man vill få fram. Men, ordet kärlek säger mycket, det får helt enkelt räcka så :)

Idag står dammsugning på listan. Och så måste jag vika massor utav kläder.
Det är roligt med en ny garderob, nackdelen är bara att man får så mycket kläder att prova att det slutar med att sängen knappt syns under högar av brallor, kjolar, klänningar, och underkläder.
En lyxig och rätt trevlig nackdel eller vad säger ni? ;)

Tycker så synd om M.
Klockan var runt halv fem innan vi somnade imorse och klockan tio åkte han iväg igen för att jobba sitt 12-timmars pass som han jobbar varje dag. Jag förstår inte att den mannen inte kraschat in i den ökända väggen än.
Och trots sina långa slitsamma arbetsdagar orkar han träffa mig, laga mat, mysa, göra roliga saker, skratta o prata, osv.

Han är helt otrolig. Verkligen helt otrolig.
På alla sätt och vis.

Självmord.

"Varje dag tar 5 svenskar självmord. Det är dubbelt så många än vad som dör i trafiken.
I Sverige är självmord den vanligaste dödsorsaken bland ungdomar 15-24 år..."


Detta händer alltså i Sverige - idag - på 2000-talet. Visst är det väl helt otroligt?! Ändå är det fortfarande så tabubelagt att prata om självmord.
Hur ska det någonsin bli bättre om människor inte ens pratar om det? När folk skäms för att må dåligt?

Förstår ni, fem svenskar varje dag mår så otroligt dåligt och ser så nattsvart att de tycker att självmord är den enda utvägen. Tänk om rätt hjälp hade funnits för dom. Tänk om någon hade kunnat ingjuta en liten strimma hopp i deras så nattsvarta mörker och hopplöshet de måste bära inom sig.
Usch jag blir så ledsen..

Jag har själv mått väldigt dåligt när jag var yngre, och vet hur viktigt det är att få bra hjälp. Inga dömande, stressiga, eller oförstående människor runtomkring kan hjälpa någon som mår sådär illa. Man måste få hjälp att resa på sig när man ramlat. Bra hjälp. Proffesionell hjälp.

INGEN människa ska behöva gå och fundera på om det vore bättre att inte finnas i livet. Ingen ska behöva må så dåligt.
Så många liv som bara försvinner pga ett dåligt mående som det SKA finnas hjälp för.
Och det lämnas kvar så många ledsna människor som alltid, hela livet, kommer fråga sig "varför", och om de kunde gjort något.
Det är så sorgligt..

Men man får inte prata om det. Det är tabu. Idag ska alla människor stöpas i samma form.
Man ska leva utan problem, ha många vänner, göra karriär och tjäna pengar. Och allt detta ska flyta på utan problem och utan att ifrågasättas eller stickas ut.

Det är viktigare att ha ett liv som ser bra ut, än att ha ett liv som faktiskt känns bra.
Det är viktigare att utsidan ser bra ut, än att själen mår bra.
Visst är det väl konstigt?

Bryter man ett ben går man till läkaren och sen skriver vänner små hälsningar på gipset och tar hand om en när man inte kan gå och handla.
Men har man ont i själen får man smyga iväg till en psykolog. Skämmas över att sitta där i väntrummet och känna att alla tittar på en. Det är ofta inget man pratar högt om.
Varför varför varför är det så??!

Är det konstigt att så många har ont i själen idag?
Allt är inte ett samhälles fel, men det finns mycket i det som påverkar. Denna stress och hets att vara som alla andra, må som alla andra, fungera som andra, klara och orka allt..
Är det så jävla konstigt att folk mår dåligt??
Jag tycker inte det..

Jag önskar att det blev mer accepterat och ofarligt att tala om själslig smärta, och om självmord. Därigenom, tror jag, att mycket skulle kunna bli bättre.

Lovely!

Det var en underbar kväll igår. Det är så konstigt, ibland kan det vara precis lika mysigt att sitta och slöglo på en film o mysa o skratta, som det är att vara ute och hitta på värstingroliga saker.
Igår var en sådan dag. Allting var bara sådär väldigt fint och mysigt trots att man inte gör något speciellt.
Med rätt person kan tydligen allt vara kul!

Och så idag blev dagen lika fin som gårdagskvällen. Har man tur or whaat? och dessutom fortsätter den vara fin för snart ska jag iväg igen.

Imorse fick jag shoppa. Jag hittade en kort svart kjol, en vit klänning, en blå tunika, och en svart mer festlig o typ plisserad tunika/kortklänning. Den var superfin!

Sen ville jag åka till ett mer privat ställe o bada o sola. Och eftersom min älskling är en sådan grymming till darling så hittade han ett perfekt ställe på 10 minuter med klippor o vatten. Vi såg förresten en vattenorm därute, brrr :S och en bloduigel försökte äta upp min ena tass!!!! Uäck!
Men annars var det helt underbart att sitta där i solen med min älskade.
Vi åt jordgubbar, pussades, och badade fötterna. En perfekt dag.

Nu blir det dusch, sen grilla kyckling hos Baby. han är förresten värsta värstingen i köket, mhm. jag säger ju det, I'm lucky as hell!

Damn, jag lever fasiken ett drömliv. Jag trodde aldrig att man kunde ha det såhär bra...
Jag är lycklig!! Han får mig lycklig!

Vi har kärlek på hög nivå ^^

Byfåne?

Fröken ifråga.

Min hund har fått nån fix idé de senaste dagarna. Hon är i vanliga fall värsta matmaskinen. Eller värsta sopkorgen är hon, man kan slänga ner ALLT och det försvinner ändå.

Men sedan i förrgår har hon slutat äta sin mat. Eller rättare sagt hon väntar på att man ska säga "var så god". Inte en gång, utan VARJE GÅNG hon ska ta en tugga. Vadå kocko??

Jag brukar vanligtvis ställa fram skålen, hon väntar på klartecken och sen slukar hon maten på 1,5 minut och inte en smula är kvar.

Nu äter hon några pyttesmå torrfoderkulor i taget och jag måste säga "varsågod" och PEKA på matskålen varje gång hon ska ta en ny tugga haha. Hon är lite knäpp..

Kanske äter hon lite mindre pga värmen också och det är ju helt okej sålänge hon dricker. Det är huvudsaken.

Jag märker ju själv att aptiten försvinner lite när vädret är såhär. Man blir sugen på kall o "lätt" mat. Åtminstone under dagtid.

Jag har precis klätt av mig och sitter som den värsta byfånen i bara trosorna. Försöker komma ihåg att undvika balkongen.

Här gör hon några breakdance-moves med en leksak i munnen..

Badnymfen numero uno. Magplask is the thing!

Elaine.

Blev en lång sväng på Holmen idag med hunden. Hon badade oavbrutet i nästan tre timmar. Nu ligger hon totalt däckad nedanför mina fötter. Min goding..

Snacka om att man träffar folk därnere. Igår var det ju dom där raggarkillarna, och idag träffade jag först ett ex's mamma. Han (exet) var helt dum i huvudet o0ch det är många år sedan vi gjorde slut. Hans mamma däremot har jag alltid kommit bra överrens med. Men..
hon blir så jäkla nostalgisk när vi ses. Hon pratar om dessa "gamla tider" som jag helst vill glömma..
Hon säger att hon hade en dröm om mig, och att hon älskar mig som sin egen dotter, osv. Jättesnällt såklart, men det blir lite konstigt ändå.. Jaja, hon är väldigt snäll iaf.
Dessutom sa hon att jag är en svärmorsdröm *haha*. Det kan man ju säkert tycka olika om.


Precis när hon hade gått kommer det fram en kvinna med en hund. Holmen är STORT, men hon ska naturligtvis bada sin hund precis där jag badar min.
Jaja, vi börjar prata. Eller rättare sagt HON börjar prata.

Hon presenterar sig som Elaine, och nu efter två timmar vet jag allt om Elaine.
Hon är änka, går på dagverksamhet och hänger med gamlingar.
Hon tycker inte om ungdomar, och hon tycker inte om brottslighet.
Däremot gillar hon kaffe och att promenera, samt åka på kryssningar till Åbo för 195kr där allt ingår.
Hon bor i en lägenhet med kvällssol, är duktig på att baka bullar, och dessutom har hon lite problem med nerverna.
Hon vill också att jag ska lära henne hur hennes mobil fungerar för hon vill lära sig skicka sms, men någon dator det tänker hon då aldrig skaffa.
Ja, det var Elaine det.
Just ja, hon röker också trots att hon inte borde för lungorna är dåliga.

Flera ggr sa jag att jag skulle gå men då bad hon mig stanna och prata lite till. Det slutade med att hon frågade efter mitt nummer och bjöd upp mig på kaffe på hennes balkong!
Det roligaste är att hon är 78 år. Alltså SJUTTIOÅTTA år!!
Jag är tjugoåtta år.

Ähhon var gammal men ändå blir man ju genuint glad när man märker att man kommer fint överrens med människor trots så stor åldersskillnad. Att gamlingar till o med vill ha mitt nummer, det är inte illa ;) haha..

Innan jag gick ville hon ge mig en kram och sa att jag o min hund hade lyst upp hennes dag. Det tyckte jag var fint sagt av Elaine. Bara för att man stannar o pratar lite så kan man göra en annan människa sådär glad liksom.
Jag blev varm i hjärtat.
Elaine.. hon är nog en snäll o bestämd dam tror jag :)

Nu ska jag antingen duscha, eller vila. Det beror på om jag ska träffa M eller ej. Ska vi ses så duschar jag senare. Ska vi inte ses så duschar jag nog strax. Hm.. dilemma..
Äsch det visar sig.


Förresten, lite intiminfo:
Jag blöder ju hela fucking tiden av min p-stav, MEN, idag blöder jag inte längre!!
Wohooo, sexy time is back!