Oh no..

Åhh jag skulle verkligen vilja skriva något snuskigt här.. men det ska jag inte göra.. Men jag vill, men får inte. Det är en blogg, den läses utav folk, håll det för dig själv, osv.. *övertalar mig själv*..
Nej.. det går inte:

GOD DAAAAMN vilken grym natt jag hade! ^^
Jag har den sexigaste mannen ever and ever!


Så.. var tvungen att få det ur mig. Nu känns allt bra igen.
Tack ;)

Kryp i benen.

Hade återigen en underbar kväll. Jag är så glad att vi kan skratta så mycket.
Varje gång vi ses, varje gång vi skrattar ihop, kysser varann, pratar o diskuterar, blir jag mer o mer övertygad. Han är DEN. Ni vet, DEN. Vi är VI.
En överväldigande känsla. När allt stämmer, på alla plan, och det känns rätt i magen. Det är hisnande!
Han pratade så fint, och jag blir glad i hjärtat av att lyssna på det han säger..


Vi pratade också lite om den jobbiga tiden vi hade i februari. Och det visade sig att vi kommer ihåg exakt samma saker.
Jag trodde jag var ensam om det men jag har minneslyckor, blackouter, från veckan innan det där hände. Kommer bara ihåg vissa saker lite vagt.
Som om man varit lite väl berusad en kväll och sen bara kommer ihåg fragment av kvällen. Precis så är det för mig, fast under en hel vecka.
Och det var exakt likadant för honom. Konstigt!!
Vi var nog rätt chockade båda två.
Och jag är så GLAD att vi tog oss ur det, och att vi pratat så mycket om det efteråt.
Vi klarade det ju, tillsammans. Då klarar vi nog det mesta.


Vaknade med ångest och kryp i benen. Jag behövde bara säga ordet ångest så var hans varma trygga famn där. Lugnande o tröstande. Så skönt, och välbehövligt just då..
Tack älskade M.

Mamma har åkt in akut på sjukhuset. Hon har tid där på onsdag men orkade inte vänta. Tycker så synd om henne, hon har så ont och borde varit frisk för flera veckor sedan.
Ska ringa henne sen..

Ska fixa mina naglar idag, det behövs. Ta en dusch och smörja in BUS. Om jag orkar, vi får se. Tar en timme i taget och är övertygad om att fixa detta.
Fick en sådan fin kommentar av en vän, läste den nyss och det värmer. Han har varit med mig via nätet under alla dessa resor med dåligt mående/bra mående under många år nu, och ändå fortsätter han tro på mig. Sådant betyder mycket.
Tack Stefan.

Löften.

Har man lovat en sak måste man hålla det. Jag är som en liten unge "har man lovat så har man!".
Men det är så, lovar man något viktigt, då måste man hålla det, till 100%. Då finns det inget uttrymme för misstag eller bortförklaringar.
Det är skönt, för då lovar jag aldrig saker jag inte kan hålla.

Jag sa till exempel till M "Jag LOVAR dig att din mardröm aldrig kommer slå in. Det kommer inte att hända."
Och har jag lovat att en viss sak inte kommer att ske, så ska personen kunna känna sig säker på att det aldrig kommer ske. Inte säker bara nu idag, denna månad, eller detta år. Utan för all framtid.
Därför lovar jag bara när jag känner att jag kan hålla det nu och för all framtid. Det är hederskodex på det, för mig.

Därför funderar jag nu på att lova mig själv en sak, för jag vet att jag inte bryter det. Kanske ska lova mig själv att absolut klara detta oavsett mående.
Lovar jag mig själv så har jag det som en garanti, då kan jag inte göra något annat när jag börjar må hemskt. Lovat är ju lovat.
Hm, jag ska fundera på det!

Nu ska jag måla :)

...

Lederna gör ont. Det kryper i benen och blixtrar konstigt i skallen med jämna mellanrum. Som om världen hackar. Men änsålänge är det lugnt, kontrollerbart.

Det var en jobbig första halva av kvällen igår. Jag grinade och kände mig dålig. Inte fysiskt dålig utan som en dålig människa. Jag vill vara bra. Och jag SKA bli bra.
Kom på hur onödigt allt detta är. Jag vet att det är mitt eget fel men känner mig ändå förbannade på läkarna. Dålig uppföljning, dålig kunskap utav läkare som inte orka titta i journaler, (hey vem är den högutbildade läkaren, du eller jag?)...


Pratade med min älskade och han höll om mig tills världen slutade snurra och tankarna återgick till det normala och jag kände mig stark igen.
Ska klara detta, såklart. Har inget annat val. Jag vill vara som vanligt, leva som vanligt.
I mina framtidsdrömmar finns det inte plats för receptbelagda mediciner och dåligt mående.

M sa igår
- Förstår du hur mycket tid vi har på oss? Hur många roliga saker vi hinner göra. Vi har hela livet framför oss.

Han ord gav mig ny styrka. Hur kan man bli så mycket starkare av att vara två?? Eller kanske det är logiskt, tvinnar man ett rep blir det dubbelt så hållbart.
Det är skönt, och det är vackert.


Andra halvan av kvällen blev underbar. Jag kände mig glad, uppåt. Lycklig..
Jag är levnadsglad och älskar att hitta livet på nya sätt.
Han fick mig att skratta tills magen gjorde ont.

I slutändan går ju allt ut på kärlek, till sig själv, och till andra. Att dela livet och alla dess upplevelser med någon. Inte med vem som helst. Man måste få vara kräsen och välja noga. För när det väl blir rätt, ja då blir det RÄTT.
Det är då det blir det fint och som i sagorna..

Frisk..

Jag vill bli frisk och jag ska fixa det. Jag tänker på hur det kommer bli sen, om några veckor, när allt blivit bättre. Hur skönt det kommer bli. Hur mycket piggare och gladare hela jag kommer att vara.
Hur mycket enklare allting kommer bli. Jag använder mig o M som motivationsfaktor. Vi har det jättefint nu, det är verkligen på topp. Vi har världens finaste kärlek. Men det blir skönt att tex kunna åka iväg på morgon utan att behöva vänta i flera timmar innan man kan dra..
Mycket såna småsaker ser jag fram emot. Att kunna ligga och mysa på morgonen utan att ha trehundra myror springandes i kroppen.

Jag hoppas så mycket att allt kommer vara som vanligt under några veckor. Inget tjafs, inga oförutsedda händelser, inget konstigt..
Det kommer att vara den bästa hjälpen. För då kan jag koncentrera mig på att må bättre istället för att lägga den energin på konstigheter som bara ger ångest iallafall.
Så det hoppas jag mest av allt, att allt kommer att vara lugnt och precis som vanligt..

Det känns lite som jag gör en livsförändrande och ganska stor sak. Ändrar något jag gjort i flera år.
Men.. det kommer något bra ur det. Måste bara påminna mig själv lite då och då att det kommer att bli bättre. Att jag kommer få mer energi, kommer orka mer, bli gladare, må bättre helt enkelt, i slutändan.

Jag är så tacksam att M finns vid min sida. Med honom blir allt lite enklare.
Och utan honom vet jag att detta inte alls hade gått.
Tack.

Städning.

Jag hade iallafall ytterligare en helt underbar gårdagskväll. Det finns så mycket att säga men ibland räcker inte orden till för det man vill få fram. Men, ordet kärlek säger mycket, det får helt enkelt räcka så :)

Idag står dammsugning på listan. Och så måste jag vika massor utav kläder.
Det är roligt med en ny garderob, nackdelen är bara att man får så mycket kläder att prova att det slutar med att sängen knappt syns under högar av brallor, kjolar, klänningar, och underkläder.
En lyxig och rätt trevlig nackdel eller vad säger ni? ;)

Tycker så synd om M.
Klockan var runt halv fem innan vi somnade imorse och klockan tio åkte han iväg igen för att jobba sitt 12-timmars pass som han jobbar varje dag. Jag förstår inte att den mannen inte kraschat in i den ökända väggen än.
Och trots sina långa slitsamma arbetsdagar orkar han träffa mig, laga mat, mysa, göra roliga saker, skratta o prata, osv.

Han är helt otrolig. Verkligen helt otrolig.
På alla sätt och vis.

Självmord.

"Varje dag tar 5 svenskar självmord. Det är dubbelt så många än vad som dör i trafiken.
I Sverige är självmord den vanligaste dödsorsaken bland ungdomar 15-24 år..."


Detta händer alltså i Sverige - idag - på 2000-talet. Visst är det väl helt otroligt?! Ändå är det fortfarande så tabubelagt att prata om självmord.
Hur ska det någonsin bli bättre om människor inte ens pratar om det? När folk skäms för att må dåligt?

Förstår ni, fem svenskar varje dag mår så otroligt dåligt och ser så nattsvart att de tycker att självmord är den enda utvägen. Tänk om rätt hjälp hade funnits för dom. Tänk om någon hade kunnat ingjuta en liten strimma hopp i deras så nattsvarta mörker och hopplöshet de måste bära inom sig.
Usch jag blir så ledsen..

Jag har själv mått väldigt dåligt när jag var yngre, och vet hur viktigt det är att få bra hjälp. Inga dömande, stressiga, eller oförstående människor runtomkring kan hjälpa någon som mår sådär illa. Man måste få hjälp att resa på sig när man ramlat. Bra hjälp. Proffesionell hjälp.

INGEN människa ska behöva gå och fundera på om det vore bättre att inte finnas i livet. Ingen ska behöva må så dåligt.
Så många liv som bara försvinner pga ett dåligt mående som det SKA finnas hjälp för.
Och det lämnas kvar så många ledsna människor som alltid, hela livet, kommer fråga sig "varför", och om de kunde gjort något.
Det är så sorgligt..

Men man får inte prata om det. Det är tabu. Idag ska alla människor stöpas i samma form.
Man ska leva utan problem, ha många vänner, göra karriär och tjäna pengar. Och allt detta ska flyta på utan problem och utan att ifrågasättas eller stickas ut.

Det är viktigare att ha ett liv som ser bra ut, än att ha ett liv som faktiskt känns bra.
Det är viktigare att utsidan ser bra ut, än att själen mår bra.
Visst är det väl konstigt?

Bryter man ett ben går man till läkaren och sen skriver vänner små hälsningar på gipset och tar hand om en när man inte kan gå och handla.
Men har man ont i själen får man smyga iväg till en psykolog. Skämmas över att sitta där i väntrummet och känna att alla tittar på en. Det är ofta inget man pratar högt om.
Varför varför varför är det så??!

Är det konstigt att så många har ont i själen idag?
Allt är inte ett samhälles fel, men det finns mycket i det som påverkar. Denna stress och hets att vara som alla andra, må som alla andra, fungera som andra, klara och orka allt..
Är det så jävla konstigt att folk mår dåligt??
Jag tycker inte det..

Jag önskar att det blev mer accepterat och ofarligt att tala om själslig smärta, och om självmord. Därigenom, tror jag, att mycket skulle kunna bli bättre.