Holla

Inte en enda påskkärring har kommit och plingat på. Inte en enda!! Jag som hade laddat upp med godispåsar och småpengar. Kanske imorgon..

För nån dag sedan vände jag totalt på dygnet. Jag och M hade världens diskussioner om allt mellan himmel och jord som höll oss vakna till tio på morgonen. Eller åtminstone allt mellan oss. Det började med en liten fånig grej och slutade med vår hittills mest seriösa konversation/diskussion/bråk/whatever. Egentligen vill jag inte kalla det bråk. Bråk för mig är när man står och skriker åt varann och när man gör allt för att få den andra att må dåligt bara för att "vinna". Och så gick våran diskussion verkligen inte till. Men för enkelhetens skull skriver jag bråk ändå.

Men jag tror det var nyttigt. Det kom något gott ur det. Vi fick luften rensad och det är väl det som bråk är till för?

Jag hatar att bråka och tjafsa om småsaker, ni vet såna grejer som verkligen inte leder nånstans förutom till ännu mer irritation.

Men när det är konstruktiva bråk eller diskussioner, som verkligen för en ett steg framåt, då gillar jag det. Ja, kanske inte när man är mitt uppe i det, men efteråt när man ser tillbaks och känner att ja, det var fasiekn bra att vi snackade ut om det där.

Han behövde få höra vissa saker från mig. Och jag behövde bli säker på att han ger lika mycket känslomässigt som jag ger. Jag kan verkligen inte ge allt om jag inte är säker på att han känner samma sak. Och hade jag inte blivit övertygad om det hade jag backat på en gång, som vanligt. Men tack o lov sa han de rätta orden (och jag med verkar det som!) så allt känns fint.Det är väldigt skönt att känna att allt är rent, ärligt, och öppet mellan oss. Det finns liksom inget man behöver dölja.

För första gången känner jag att jag VILL att någon ska se rakt igenom mig. Skumt va?!

Förut har jag alltid varit så himla hemlig och riktigt svår att komma nära. Eller rättare sagt, folk TROR att dom står mig nära, men egentligen får dom bara komma innanför ytan sen tar det stopp.

Men för första gången (okej andra) så har någon tagit sig längre in och det är både väldigt befriande men också skrämmande.

Well well, jag tror det blir bra ändå. Man måste våga för att vinna, är det inte så dom säger?

Idag var det sjukt varmt ute. Grymt skönt. Jag hade städdag och höll på att svettas bort mellan dammsugaren och dammtrasan, men det var det värt.

Min vovve fick på sig sitt fästinghalsband idag. DYRT var det, så jäklar om det inte fungerar. Jag vill inte ha ett enda sånt äckeldjur innanför min dörr!!

Jag sitter hos M och bloggar. Min fucking dator fungerar inte och har inte funkat på två dagar. Eller rättare sagt, internet fungerar inte. Galet frustrerande!

Fungerar inte nätet imorgon vet jag inte vad jag gör. Har flera saker jag MÅSTE uträtta och för att kunna göra det MÅSTE jag ha internet.

Skitdator..

Nu ska vi kolla National Geographic Wild. Grymmaste kanalen nånsin!

Förresten, tack S som skickade sådant fint mail häromdagen, jag blev jätteglad. Och smickrande att ni läser min blogg trots att jag inte ens låter er kommentera ;)

PåskPuss på Er!

Påskus Påskas.

Är det idag skärtorsdag, eller imorgon, eller på lördag som små söta påskkärringar och påskgubbar är ute och tigger godis?

Well, jag är inte direkt den som har full koll på högtider och deras datum. Förra året hade jag inte en susning om att påsken hade gjort sitt inträde ens när det plingade på dörren. Utanför stod tre helt bedårande små påskkärringar i 6-årsåldern med sin mamma väntandes nere i trappen. Dom hade hela köret, huckle, förkläde, kaffepanna, målade prickar och rosiga kinder.

Och när den ena sträckte fram sin hand med ett egenhändigt målat kycklingkort och sa "Glad påsk" smälte mitt hjärta som is i solsken (eller i blåst som M skulle sagt). Jag blev så rörd och tog emot kortet med översvallande "Tack! Åhhh så FINT ni gjort!"
Sedan blev det såndär pinsam tystnad.
Dom stod kvar och tittade hoppfullt på mig, och jag stod kvar och visste inte vad som väntades av mig riktigt. Tills jag insåg att det var ju godis dom ville ha dom små tiggarna.
Skit, det hade jag glömt!
Det är ju därför man delar ut såntdär hemmapyssel, man vill ha lördagsgodis helt enkelt. Ett lagligt sätt att tjata till sig sötsaker för ungar.

Panik! vad skulle jag göra? Jag hade inge godis hemma och jag kommer själv ihåg hur besviken man blev om man fick en fucking clementin eller äpple istället för choklad. Hm, "vänta lite" sa jag och sprang in i köket och började rota. Nej, inge godis fanns.

Istället kom jag på att jag har en burk med samlade löspengar i. Woho! Pengar blir ungar glada av.
Jag hörde att dom mumlade i trapphuset och i stressen blandade jag ihop påsk med halloween och tänkte att dom säkert skulle kasta ägg på dörren när deras godis aldrig kom.
Jag var svettig av panik!

Det hela slutade med att jag ville kompensera bristen på godis och öste i HELA min pengaburk i deras kaffepanna. Det rasslade värre än högvinsten i den värsta Black Jack, och ungarnas ögon var stora som tefat.

Dom tackade snabbt och sprang ner till mamma för att visa upp sin lyckade fångst, medan jag satt kvar svettig och skakig i min lägenhet och insåg att jag precis hade gett bort 380 spänn till en tiggande unge i 6-årsåldern...



I år har jag iaf förberett mig bättre än nån i kvarteret! Jag har godis hemma, OCH småpengar i KRONOR att ge bort och inte tior denna gång.


Och ja, jag slapp få ägg kastade på min dörr.
Tack och lov.

Tro.

Trots att min tro och min Gud är så långt ifrån den dömande kristna Guden så kan jag ibland leta mig till kyrkan. Inte för att höra kristendomens uttjatade dubelmoral utan för att det finns ett lugn där och jag känner mig närmre MIN tro.

Måste jag sätta ett namn på det?
Okej då kör jag på NA-style ala Högre Makt. Jag tror på en Högre Makt och det har inget med Kristendomens Gud att göra.
Min tro är en relation mellan mig och min Högre Makt och de enda förmaningar och budord som finns där är mitt egna samvete.

Min Högre Makt kan inte styra över varken krig, död, eller människors egna dumma val.
För mig är Gud bara en kraft som finns överallt. Som i kärleken mellan dig och mig, i dimman tidiga morgnar, känslan man får när man ser storslagen natur, glädjen man känner över livet ibland, den berusande känslan när man inser att allting stämmer och passar ihop på ett underligt sätt.
Det där sista som gör att allt levande får liv, det är Gud för mig. Saker och tings själar. Det där allra sista som ingen kan förklara.
Det andra kallar livsvilja.


Spelar det någon roll om Gud finns eller inte egentligen? Om tron kan ge människor hopp, eller lindra deras egna dåliga samveten, eller gör så att människor har någon att skylla på när saker går fel, Spelar det då egentligen någon roll om man tror på just Gud eller en sten i skogen?
Det är ju för människors egen skull som tron finns där.

Och om det är nödvändigt för folk att ge det ett namn, att rikta den mot något mer påtagligt och fysiskt, så låt dom göra det.
Man ska aldrig säga till någon att den tror rätt eller fel. Det finns inget rätt eller fel sålänge ingen vet.
Lev och låt leva, vetja..



By the way så plingade jehovas på här för en stund sedan.
och det kan vara därför jag kände ett behov av att skriva om all tro ;)

...

Magi.

Tror ni att man har levt flera liv?

Jag gör det,
och jag tror vi setts förut..

Svarta guldet.

Gick upp halv åtta idag. 07.30 liksom. Det är ganska tidigt.
Ska iväg om en stund och lyssna på en föreläsning om ADHD och Aspbergers. Känns måttligt roande..
Jag har varken adhd eller aspergers själv, även om man skulle kunna tro det from time to time.
Well well, blir säkert intressant eller nåt..


Jag har en vän, E. Av någon anledning börjar vi alltid prata göteborska/finlandssvenska/norrländska/dalmål/valfri dialekt ala "Guuuu va du ä' gooo", när vi ses. Jag tror faktiskt vi samtalar mer på andra dialekter än våran egen. Vet inte varför. Det är typ som tvångstankar. Vi kan låta en hel konversation gå i finlandssvenskans tecken. Oftast låter det ungefär såhär:

"Seena grappen, allt praa?
"Jomen Seena sejen, jo para praa. Hur går sej med säärleken tå?"

Folk måste tro att vi är dumma i huvudet. Men efter ett par år av inövade dialekter så tänker vi knappt på det längre, det bara kommer. Jag tror inte ens vi själva vet varför.

Men jag såg på ett djurprogram där dom jagade bort björnar med hjälp av en hund. Och då gav dom hunden instruktioner på ryska. Kanske är något liknande fenomen?
Typ "vi väljer att ta det på ryska för det har vi aldrig chans att prata annars".
Hmm.. skumt fenomen det där..

Nu ska jag svepa en kopp av mitt älskade kaffe.

Förresten, när jag var aktiv i missbruket så hade jag en vän på besök som frågade:
"Har du nå svart guld hemma?"
Varpå jag svarade
"Javisst, jag går och brygger nån kopp"
Han började skratta och jag förstod ingenting. Det visade sig att han hade frågat efter det svarta guldet som i hasch, och inte som i det jag trodde - kaffe.

Well för mig är svarta guldet kaffe och inget annat!

Säärlekspreev.

Han säger att jag räddat honom. I själva verket räddar han mig om och om igen från att falla.

Han säger så fina saker. Han säger att jag är söt när jag kommer med okammat hår utan smink och är trött. Han säger att han är stolt över mig när jag känner mig som skräp.

Ofta säger han saker som får mig att gråta när jag är ensam bara för att jag blir så rörd. Hans ord går alltid in i hjärtat.
Jag vet inte vad det är som gör att jag lyssnar på just hans ord, hans komplimanger, hans förmaningar, hans önskan, när jag aldrig lyssnat på någon annan.

En underbar varelse där allting känns så rätt.
Han gör mig lycklig.

giftdjur

Hapalochlaena - blåringad bläckfisk.

Så giftig, men så vacker!

Här kommer då nästa inlägg. Vi var båda nästintill medvetslösa igår efter all mat och började slöglo på teve. Kommer inte ihåg vad kanalen heter men "animal-nånting" förmodar jag.

Ett inslag hette "Deadly dozen", och handlade om de giftigaste djuren i världen. Däribland finns det en bläckfisk som har storleken av en golfboll och jag tror att den hade namnet "blåringad bläckfisk" el liknande.
Denne lilla lysande blågula bläckfisk har ett gift som är 10 000 ggr starkare än cyanid. Förstår ni? TIOTUSENGÅNGERSTARKARE än cyanid! Sjukt.
Och väldigt fascinerande hur ett sådant pyttelitet djur i golfbollssize kan vara så otroligt giftigt.

Vi människor tror och intalar oss gärna att vi är så förbaskat mycket högre stående väsen och i princip odödliga alla andra.
Men på något sätt har alla dessa vidunderliga djur lyckats överleva i årtusenden utan att varken utvecklas bakåt, eller framåt. De bara är som de en gång var, och fungerar lika bra nu som då.
Det är mer än vad man kan säga om oss människor..


Andra inslaget handlade om Australiens giftigaste djur. Jag har en förkärlek för djurprogram och speciellt när de handlar om sånadär farliga, konstiga, läskiga djur som man aldrig kommer nära. Ja om man inte har en sjuk (o)-tur då.
Jag har också den värsta fobin för spindlar. Kan inte se en bild på ett sådant krypande litet äckel utan att det knyter sig i magen. Jag vet att det är fånigt, men jag blir hysterisk av att ha en spindel i min närhet.

Naturligtvis visade dom en massa spindlar som lever i Australien, men jag försökte hålla handen för teverutan så att jag bara kunde se och läsa texten längst ner. Det är bara det att M har en förbaskat stor teve, och då menar jag STOR tv, så det krävdes två händer och en kudde för att skymma rutan.

I Australien finns det iaf en spindelart (eller säger man sort? hmm..) som heter Trattspindel. Och det var det äckligaste lilla kryp jag någonsin råkat se. Stor, svart, och livsfarligt giftig!
Den hade långa huggtänder och liksom HOPPADE för att kunna hugga sig in i bytet ordentligt och så klamrade den sig fast där och sprutade in sitt gift.
Här skulle jag egentligen skriva mer utförligt hur giftet fungerade, men jag mår illa av tanken så jag skippar det.
Iaf så var man död inom en kvart om man inte fick hjälp. EN KVART!! Av denna lilla snuskiga skräpspindel.
Fy tusan säger jag bara.

TUR vi inte bor i Australien.


Ska ta reda på vad kanalen heter och rekommendera den sen.
Är nästan så att jag vill bosätta mig hos M dygnet runt bara för att kunna sitta och glo på alla djurporgram och lära mig allt onödigt vetande. Jag älskar att läras mig saker! Och man blir ju så fascinerad!

Nu är det snart dags för en dusch och sen ta mig ut. det är fint väder och jag vill hitta på något!
Ut ska jag iaf.

Men som sagt, tur att vi inte bor i Australien..