Tro.

Trots att min tro och min Gud är så långt ifrån den dömande kristna Guden så kan jag ibland leta mig till kyrkan. Inte för att höra kristendomens uttjatade dubelmoral utan för att det finns ett lugn där och jag känner mig närmre MIN tro.

Måste jag sätta ett namn på det?
Okej då kör jag på NA-style ala Högre Makt. Jag tror på en Högre Makt och det har inget med Kristendomens Gud att göra.
Min tro är en relation mellan mig och min Högre Makt och de enda förmaningar och budord som finns där är mitt egna samvete.

Min Högre Makt kan inte styra över varken krig, död, eller människors egna dumma val.
För mig är Gud bara en kraft som finns överallt. Som i kärleken mellan dig och mig, i dimman tidiga morgnar, känslan man får när man ser storslagen natur, glädjen man känner över livet ibland, den berusande känslan när man inser att allting stämmer och passar ihop på ett underligt sätt.
Det där sista som gör att allt levande får liv, det är Gud för mig. Saker och tings själar. Det där allra sista som ingen kan förklara.
Det andra kallar livsvilja.


Spelar det någon roll om Gud finns eller inte egentligen? Om tron kan ge människor hopp, eller lindra deras egna dåliga samveten, eller gör så att människor har någon att skylla på när saker går fel, Spelar det då egentligen någon roll om man tror på just Gud eller en sten i skogen?
Det är ju för människors egen skull som tron finns där.

Och om det är nödvändigt för folk att ge det ett namn, att rikta den mot något mer påtagligt och fysiskt, så låt dom göra det.
Man ska aldrig säga till någon att den tror rätt eller fel. Det finns inget rätt eller fel sålänge ingen vet.
Lev och låt leva, vetja..



By the way så plingade jehovas på här för en stund sedan.
och det kan vara därför jag kände ett behov av att skriva om all tro ;)

...

Magi.

Tror ni att man har levt flera liv?

Jag gör det,
och jag tror vi setts förut..

Svarta guldet.

Gick upp halv åtta idag. 07.30 liksom. Det är ganska tidigt.
Ska iväg om en stund och lyssna på en föreläsning om ADHD och Aspbergers. Känns måttligt roande..
Jag har varken adhd eller aspergers själv, även om man skulle kunna tro det from time to time.
Well well, blir säkert intressant eller nåt..


Jag har en vän, E. Av någon anledning börjar vi alltid prata göteborska/finlandssvenska/norrländska/dalmål/valfri dialekt ala "Guuuu va du ä' gooo", när vi ses. Jag tror faktiskt vi samtalar mer på andra dialekter än våran egen. Vet inte varför. Det är typ som tvångstankar. Vi kan låta en hel konversation gå i finlandssvenskans tecken. Oftast låter det ungefär såhär:

"Seena grappen, allt praa?
"Jomen Seena sejen, jo para praa. Hur går sej med säärleken tå?"

Folk måste tro att vi är dumma i huvudet. Men efter ett par år av inövade dialekter så tänker vi knappt på det längre, det bara kommer. Jag tror inte ens vi själva vet varför.

Men jag såg på ett djurprogram där dom jagade bort björnar med hjälp av en hund. Och då gav dom hunden instruktioner på ryska. Kanske är något liknande fenomen?
Typ "vi väljer att ta det på ryska för det har vi aldrig chans att prata annars".
Hmm.. skumt fenomen det där..

Nu ska jag svepa en kopp av mitt älskade kaffe.

Förresten, när jag var aktiv i missbruket så hade jag en vän på besök som frågade:
"Har du nå svart guld hemma?"
Varpå jag svarade
"Javisst, jag går och brygger nån kopp"
Han började skratta och jag förstod ingenting. Det visade sig att han hade frågat efter det svarta guldet som i hasch, och inte som i det jag trodde - kaffe.

Well för mig är svarta guldet kaffe och inget annat!

Säärlekspreev.

Han säger att jag räddat honom. I själva verket räddar han mig om och om igen från att falla.

Han säger så fina saker. Han säger att jag är söt när jag kommer med okammat hår utan smink och är trött. Han säger att han är stolt över mig när jag känner mig som skräp.

Ofta säger han saker som får mig att gråta när jag är ensam bara för att jag blir så rörd. Hans ord går alltid in i hjärtat.
Jag vet inte vad det är som gör att jag lyssnar på just hans ord, hans komplimanger, hans förmaningar, hans önskan, när jag aldrig lyssnat på någon annan.

En underbar varelse där allting känns så rätt.
Han gör mig lycklig.

giftdjur

Hapalochlaena - blåringad bläckfisk.

Så giftig, men så vacker!

Här kommer då nästa inlägg. Vi var båda nästintill medvetslösa igår efter all mat och började slöglo på teve. Kommer inte ihåg vad kanalen heter men "animal-nånting" förmodar jag.

Ett inslag hette "Deadly dozen", och handlade om de giftigaste djuren i världen. Däribland finns det en bläckfisk som har storleken av en golfboll och jag tror att den hade namnet "blåringad bläckfisk" el liknande.
Denne lilla lysande blågula bläckfisk har ett gift som är 10 000 ggr starkare än cyanid. Förstår ni? TIOTUSENGÅNGERSTARKARE än cyanid! Sjukt.
Och väldigt fascinerande hur ett sådant pyttelitet djur i golfbollssize kan vara så otroligt giftigt.

Vi människor tror och intalar oss gärna att vi är så förbaskat mycket högre stående väsen och i princip odödliga alla andra.
Men på något sätt har alla dessa vidunderliga djur lyckats överleva i årtusenden utan att varken utvecklas bakåt, eller framåt. De bara är som de en gång var, och fungerar lika bra nu som då.
Det är mer än vad man kan säga om oss människor..


Andra inslaget handlade om Australiens giftigaste djur. Jag har en förkärlek för djurprogram och speciellt när de handlar om sånadär farliga, konstiga, läskiga djur som man aldrig kommer nära. Ja om man inte har en sjuk (o)-tur då.
Jag har också den värsta fobin för spindlar. Kan inte se en bild på ett sådant krypande litet äckel utan att det knyter sig i magen. Jag vet att det är fånigt, men jag blir hysterisk av att ha en spindel i min närhet.

Naturligtvis visade dom en massa spindlar som lever i Australien, men jag försökte hålla handen för teverutan så att jag bara kunde se och läsa texten längst ner. Det är bara det att M har en förbaskat stor teve, och då menar jag STOR tv, så det krävdes två händer och en kudde för att skymma rutan.

I Australien finns det iaf en spindelart (eller säger man sort? hmm..) som heter Trattspindel. Och det var det äckligaste lilla kryp jag någonsin råkat se. Stor, svart, och livsfarligt giftig!
Den hade långa huggtänder och liksom HOPPADE för att kunna hugga sig in i bytet ordentligt och så klamrade den sig fast där och sprutade in sitt gift.
Här skulle jag egentligen skriva mer utförligt hur giftet fungerade, men jag mår illa av tanken så jag skippar det.
Iaf så var man död inom en kvart om man inte fick hjälp. EN KVART!! Av denna lilla snuskiga skräpspindel.
Fy tusan säger jag bara.

TUR vi inte bor i Australien.


Ska ta reda på vad kanalen heter och rekommendera den sen.
Är nästan så att jag vill bosätta mig hos M dygnet runt bara för att kunna sitta och glo på alla djurporgram och lära mig allt onödigt vetande. Jag älskar att läras mig saker! Och man blir ju så fascinerad!

Nu är det snart dags för en dusch och sen ta mig ut. det är fint väder och jag vill hitta på något!
Ut ska jag iaf.

Men som sagt, tur att vi inte bor i Australien..

Jag fick brugden!!

(Jag fick brugden)

Holla!!!!!

Let me drop the bomb:
Igår... fiskade.. jag.. för.. första... gången.. med.. kastspö!! Tadaa!!! Utan att ha sönder något dessutom, varken spö eller M's huvud.
Det var sjukt kul faktiskt, och spännande som sjutton. Och jag hoppades hela tiden att ingen stackars firre skulle komma och bita sig fast.
Jo, om det hade varit en gädda. Då hade jag gett spöet till M så hade han fått dra upp snusket och jag hade hånflinat åt vidundret när den ligger där och kippar efter luft, mohaha..
Nej förlåt. Skojja..

Dessutom var det grymt intressant att se när M kastade. Han är skitduktig. Såg ut som den värsta proffsfiskare :D
Det är mycket möjligt att jag kommer odla ett nytt intresse i sommar.. kul!

När vi hade fiskat klart åkte vi och KÖPTE fisk ist, lax. Och min älskling lagade den godaste maten jag ätit i typ hela mitt liv. Mums! Det smakade sommar :)

Måste skriva några lagomt kaxiga meningar nu. Med risk för att låta som världens besswerwisser så har jag nästintill alltid känt mig överlägsen de killar jag träffat. Haha.. vänta, ta det inte på fel sätt. Men tex, de har varit yngre, de har knappt haft en egen åsikt eller så har de inte vågat säga något med rädsla för mitt humör, eller inte haft en susning om ämnet jag vill prata om.
De har helt enkelt inte kunnat ge mig en givande diskussion.

Jag älskar att prata, det är typ som ett eget intresse för mig (på gott och ont för de som är tvungna att lyssna). Men att då sitta och prata med en vägg det är liksom inte kul.

Men M ger mig sjukt mycket intellektuell stimulans. Han utmanar mig verkligen. Inte så att han försöker få mig att framstå som dum på något sätt, tvärtom. Han utmanar mig på ett BRA sätt, och han ger mig nya infallsvinklar.
För första gången känns det som jag träffat min överman, och jag älskar det! Oj oj, that's my man, indeed!
Ja, vi är så jävla smarta ihop att vi skulle kunna starta en egen Mensaförening ;) haha..
*lagomt ödmjuk*


Just ja, måste skriva ett till inlägg men gör ett nytt annars blir det för rörigt.
Pussalong!

snabbbbbbblogg

Nu-ska-jag-skriva-i-raketfart!!

Min mamma och pappa är här. Dom kom imorse och vi har haft stoooorstädning.
Jag har en sån stor garderob man kan gå in i, och den var fylld med kläder högre än mig själv. men nu är allt äntligen utrensat och bortkört. Fem sopsäckar med bara kläder. Underbart att få det gjort!! Och ännu mer underbart att jag fick hjälp. Hade aldrig orkat ta tag i allt det där själv. Så jäkla skönt att få det gjort!

Nu ska jag säga hejdå till föräldrarna, svepa en kaffe, in i duschen, en snabbpromenad med hunden, sen tror jag att jag ska träffa M. Härlich indeed!