...

Lederna gör ont. Det kryper i benen och blixtrar konstigt i skallen med jämna mellanrum. Som om världen hackar. Men änsålänge är det lugnt, kontrollerbart.

Det var en jobbig första halva av kvällen igår. Jag grinade och kände mig dålig. Inte fysiskt dålig utan som en dålig människa. Jag vill vara bra. Och jag SKA bli bra.
Kom på hur onödigt allt detta är. Jag vet att det är mitt eget fel men känner mig ändå förbannade på läkarna. Dålig uppföljning, dålig kunskap utav läkare som inte orka titta i journaler, (hey vem är den högutbildade läkaren, du eller jag?)...


Pratade med min älskade och han höll om mig tills världen slutade snurra och tankarna återgick till det normala och jag kände mig stark igen.
Ska klara detta, såklart. Har inget annat val. Jag vill vara som vanligt, leva som vanligt.
I mina framtidsdrömmar finns det inte plats för receptbelagda mediciner och dåligt mående.

M sa igår
- Förstår du hur mycket tid vi har på oss? Hur många roliga saker vi hinner göra. Vi har hela livet framför oss.

Han ord gav mig ny styrka. Hur kan man bli så mycket starkare av att vara två?? Eller kanske det är logiskt, tvinnar man ett rep blir det dubbelt så hållbart.
Det är skönt, och det är vackert.


Andra halvan av kvällen blev underbar. Jag kände mig glad, uppåt. Lycklig..
Jag är levnadsglad och älskar att hitta livet på nya sätt.
Han fick mig att skratta tills magen gjorde ont.

I slutändan går ju allt ut på kärlek, till sig själv, och till andra. Att dela livet och alla dess upplevelser med någon. Inte med vem som helst. Man måste få vara kräsen och välja noga. För när det väl blir rätt, ja då blir det RÄTT.
Det är då det blir det fint och som i sagorna..