Mardröm.

Två nätter fyllda av mardrömmar. I förrgår var det att jag drunknade. Igårnatt att jag cyklade ut framför tåget och pang! Varifrån kommer dessa sjuka drömmar?
Jag har inte DEN MINSTA längtan efter att testa mina cykelbromsar strax innan tågspåret, så varför drömmer jag om det? Usch!

Såg en av Johan Falk-filmerna igår. Det skulle jag inte gjort. M somnade och jag blev så mörkrädd att jag var tvungen att stänga av och sen ligga med näsan tryckt mot M's arm halva natten för att slippa se ett eventuellt spöke eller en eventuell mördare.
Nu undrar jag dessutom hur filmen slutade.

Polly Vs Sololja.

Var nyss och solade i mitt nya favvorum - lyxrummet! Det är stort, det är bekvämt, det är porrig röd belysning, och det finns ett solarium *doh*.

Innan jag lägger mig o steker så smörjer jag in mig med Hawaiian Tropic, ni vet sololjan som doftar, nej STINKER cocos (eller kokos om ni föredrar den svenska stavningen, jag gör det inte).

Kommer hem, slänger av mig kläderna och sitter varm och cocosdoftande framför datorn och blir godissugen. Woho jag har polly hemma! En ny sort, en ljusblå påse som heter Polly Hazel.
Öppnar påsen och tar två stycken och blir... ganska fundersam.
Smaken är speciell, minst sagt. Och speciellt speciell efter att man solat med cocosolja. Det smakar nämligen - cocos.

Så nu sitter jag här och funderar på om det verkligen är Polly Hazel jag äter, eller om jag bara slickar bort den resterande oljan från min kropp.
Jag lovar, du känner ingen skillnad.

Desperat hemmafru

Jag längtar längtar LÄNGTAR efter mitt paket från Lindex! 7 arbetsdagar kunde det ta. Det är sju låååånga dagar. Jag vill helst ha mina lackleggings här innan onsdag för då ska jag vara fiiin, men det kan man ju knappast hoppas på.
Jaja väntan är iallafall outhärdlig.

Ville laga mat till min älskling men han förbjuder mig med ett snabbt och rakt "NEJ!" bara för att jag har ont i ryggen. Tss..
Som Anna Anka (med världens snyggaste kropp, ja till o med snyggare än vilken 16-årings kropp som helst, enligt henne själv då) sa, man finns ju till för att behaga mannen, inte ska väl lite ryggvärk stoppa en middag isåfall?

Äsch min älskling är för snäll (stenhård och tuff som stålmannen, men jättesnäll mot mig). Jag vill behaga honom dygnet runt, men han verkar vilja behaga mig minst lika mycket (helt otroligt!) och oftast vinner han och jag ligger som en bortskämd liten primadonna och får maten serverad.
Ändring ska det blir, NU.

Jag längtar tills vi bor tillsammans. Har en grym fantasi om att jag går runt och städar och gör fint och har maten klar varje kväll till honom när han kommer hem från jobbet ala Desperate Housewifes. Inget skulle glädja mig mer. På riktigt.

Nu ska jag hänga tvätt och fundera på om det blir klänning, kjol, eller myskläder ikväll.
Hmm...

Kärlek.

Jag och älskling åt på femstjärnig restaurang igår, sen åkte vi hem, tände ljus, och älskade tills solen gick upp.
Nä men nästan.
Vi åkte till McDonalds, åt för sent för att sömnen skulle bli bra, och älskade åtminstone till mitt i natten! haha.
Underbara kväll!

Han tar hand om mig som ingen annan, och jag älskar det. Han är annorlunda. Han gör saker som ingen annan gör..
Jag ler i smyg när jag berättar om honom och mina vänner tittar med beundrande blick och önskar att deras pojkvänner var lite mera så. Jag är stolt. Kärlekslycklig.
Min soulmate.
Han behandlar mig precis som i mina drömmar.

På onsdag är det våran dag.
Kärlek!

Changes..

Ibland blir saker o ting inte som man tänkt sig. På gott och ont. Och ibland kommer det något gott ur det man från början absolut inte trodde kunde bli bra.
Vissa saker kan man påverka själv, men när man INTE kan det så är det bästa o mest enkla att flyta med, låta livet leva med en, och gilla läget.

Man kanske var helt säker på en sak som sedan blir till något helt annat. Och man står där och undrar hur det kunde bli så, och när det hände? Och man undrar om det var bra eller dåligt.
Ibland är det bäst att sluta fundera och som sagt, bara flyta med i livets förändringar. Även de dåliga, om man inte kan påverka det.

Nu ska jag ut o promenera och fota vackra träd!

Måla.

Jag vill bli hungrig nu. M lagade så god mat igår och jag ska äta den idag också men jag måste ju bli hungrig först så hunger... KOM NU!!

Ska träffa E så småningom och måla. Var längesen jag sjönk ner med näsan i ett ritblock och försvann flera timmar. Att teckna är knark för mig, ibland iaf, när lusten finns där.
Och det är så roligt att ha en vän som är likadan!

En grej är lite konstig. Av de tjejkompisar jag haft så är det ingen som haft teckna/måla/skapa överhuvudtaget som intresse. Men av mina killkompisar så har nästan alla haft teckna/måla som intresse.
Det har alltid varit killpolarna jag suttit flera timmar med knäpptyst och målat och hinkat kaffe. Aldrig en tjejkompis.
Lite konstigt! Och lite trist också.
Och det syns ju tydligt vem som målat vad i efterhand. I deras block är det pistoler, gangsters, och konstiga gubbar.
Medans det i mitt block finns landskap, djur, och porträtt, haha.
Nä inte riktigt, jag ljög lite för det var mest när man var yngre, men det är roligt att tänka tillbaks.

Är det vanligt tror ni, att tjejer inte har lika mycket hobbys? Eller jo det är klart de har hobbys, men ofta är det rent allmänna saker som att festa, kläder, smink, osv. Och det gillar ju jag också, men det finns massa fler saker jag tycker om.

Blir killar mer uppfostrade till att odla sina intressen? Fotboll, hockey, data, osv?
Nä jag vet inte, bara ett konstaterande hur det varit för mig med vänner.

Jag är jätteglad o tacksam att gammelmormor, mormor, och mamma uppmuntrat mig att fortsätta måla o teckna.
De har alltid berömt och alltid kommit med nya färger, penslar, block, and so on när jag var liten. Gammelmormor ordnade till o med en egen utställning med mina tavlor när jag var liten, där folk fick betala för mina kladdiga alster, haha.
Alla tre släktkvinnorna har varit en betydande del i att jag fortfarande har det som stort intresse. Och min pappa såklart, han är den bästa att uppmuntra.

Och M som köpte nya färger till mig. Sååå glad är jag.
Snacka om att det känns LYXIGT att få öppna en helt ny förpackning med massa underbara färger som bara väntar på att få bli målade med :)

Drygt med missförstånd.

Jag förstår inte varför det ofta liksom blir samma missförstånd, åt båda håll. Den ena tror en sak, och den andra tror samma sak. Fast om varann.
Konstigt, och jobbigt.
Det värsta är när den andra tror saker som verkligen inte stämmer. Och om det var en själv som gjorde så att personen fick den känslan.
Nä, missförstånd är inte bra till nåt.

Funderar på att gå iväg till festivalen nångång under dan, nån hjälp borde dom behöva nånstans. Ingen lust att sitta hemma.
Och så ska jag fixa håret lite senare med min älskade Volumaster. Det är roligt!

Fina M kom nyss med mat till mig. Världens bästa M <3
Nu slipper jag ställa mig och laga iordning nåt. Skönt!
Dessutom ser det väldigt mumsigt ut :)
Tack Baby.

Funderingar..

Kollat film med en vän. Disgrace heter den. Den var... halvskum. Helt okej, men skum.

Gillar filmer där inte hela handlingen med händelser är serverat. Ni vet filmer där man VET att mördaren kommer stå bakom dörren, man VET att det kommer gå dåligt när flickan börjar promenera ensam o rädd i en återvändsgränd, och man VET att fula killen får snygga tjejen i slutet eller vice versa.
Gillar när man får tänka o fundera lite själv ibland. Men, det finns ju faktiskt gränser.
Ibland är det skönt att slöglo på "serveringsfärdiga" filmer också. När man är trött o seg eller bara vill mysa. Då kan det va skönt att slippa tänka alltför mycket.

Jag har knallrosa naglar.
Målade en gång och det blev ljusrosa - jättefint.
Var tvungen att utmana nagellackets kvalité o målade en andra gång med resultat knallrosa - inte lika fint.
Skulle jag ha glasögon, kort kjol, vit blus, och uppsatt hår skulle jag passa i vilken b-porrfilm ala sekreterare förför snuskig tjockis som helst.
TUR att jag varken har kjol eller uppsatt hår!

Ibland funderar jag för mycket. Inte så mycket just på "serveringsfilmer" eller hur jag skulle se ut som sekreterarskådis, utan i allmänhet.
Ibland resulterar det i bra tankar o måenden. Ibland mindre bra.

Men jag fattar inte varför vissa verkar fått förmågan/förlusten (beroende på vad man definierar som bra o ej) att inte tänka alls.
Jo tänker gör dom säkert, men vissa verkar aldrig fundera ordentligt eller grubbla. De bara "go with the flow" och verkar helnöjda med det, oavsett hur de lever eller mår.

Jag är också helnöjd över att flyta med i livet, men man måste ju ändå sätta sig och fundera nångång?

Tänka på vad man har, och om man är nöjd med det?
Vad man vill ha?
Åt vilket håll i livet man vill?
Vad man kan påverka själv och säga ja/nej till?
Och framförallt hur man vill vara, och VEM man vill vara?

Det är jätteviktigt för mig att veta vem jag är (för vem har koll på det, egentligen? Ofta är jag själv helt lost).
Men att man är på ett sätt inom sig som gör att man känner sig tillfreds eller åtmonstone okej när man tittar på sig själv i spegeln som finns därinne i huvudet.

Och att inte stanna av bara för att man är halvnöjd. Man måste fortsätta utvecklas, fortsätta tänka själv, och fortsätta sträva mot att bli en bra eller ännu bättre människa.
För mig är det viktigt.

Fast grubblet, det kan jag gärna vara utan. Usch.

usch

All gråt har gjort att jag fått en sprängande huvudvärk. Jag har ångest, känner skuld, och har så ont i magen.
Det går inte att sluta gråta. Det känns så mycket mindre dåligt att bli sårad, än att vara den som sårar.

I ett missbruk fungerar fan inte huvudet normalt, även om det är vanliga värktabletter man äter. Man blir luddig och gör det man då tror är bäst. Dumt.

Jag tror inte ens jag kan förlåta mig själv. Han kanske kan förlåta, nångång i sitt hjärta, om jag har tur. Han har ett stort hjärta och förstår ofta mer än jag tror. Men förlåta sig själv är en annan sak när man känner sig usel.
Liksom, han är den jag aldrig aldrig aldrig vill såra, aldrig vara dum för, aldrig ljuga inför. Jag vill att han ska veta precis vart han har mig. Och så har man skaffat sig en lögn för längsedan när man var i ett missbruk, som sedan är mycket svårare att erkänna ju längre tiden går. Sen man blivit ren vill man inte erkänna något som kan skaka omkull den där bra ytan.
Men det funkar inte, jag vill ha det bra ända från botten, därför var jag tvungen att tala om det.

Jag tror till o med jag tvingat undan tanken på att jag ljugit om den saken. Förträngt och hoppas att det skulle försvinna bara nu när jag slutat. Så dumt.

Har man gjort något man mår dåligt över, som att ljuga för den man älskar, då blir det bara mer och mer tydligt att man MÅSTE säga något ju mer man älskar den personen och ju mer respekt man känner inför den. Tillslut måste man ta hål på bubblan för att inte kvävas. Och med resultatet att den andra såklart blir ledsen.
Jag känner mig hemsk.

Vi har det så fint och vackert tillsammans, vi har så roligt, tycker ofta så lika och har samma värderingar, vill åt samma håll och samma saker. Vi kan prata så bra och vi har ofta djupa diskussioner där jag beundrar hans insikt och kunskap.
Och jag ställer till det. Det går inte att göra mer fel..

Läste nyss en bok där det står "Äkta kärlek älskar dig för den du är, inte för det du gör".
Ja, fint skrivet visst, men är man inte det man gör då? Dåliga handlingar - dålig människa?
Jag vet inte.

Jag har hög moral och det är en av anledningarna till att jag mår så fruktansvärt dåligt.
Jag trodde aldrig vi skulle få det såhär nära och intimt med varandra, trodde aldrig att jag skulle känna sådan vilja att vara ärlig och rak mot honom. Det är som att det blivit det viktigaste av allt. Annars hade jag aldrig chansat och varit så dum och sagt något och äventyrat hans tillit till mig.
Nu är det gjort och jag är så ledsen..

Hade fått en sådan fin kommentar av tjejen som designat min blogg. Började gråta när jag läste det hon skrev.
Usch, ibland är man inte alls stolt över den man är. Just nu är jag verkligen inte det.

fy..

Var det ens värt det? Är det värt att lätta på sitt hjärta pga en påtvingande känsla av att vara ärlig, när man ändå sårar. Båda sårar ju. Känner mig hemsk. Jag är en hemsk människa.

Älskar man någon vill man vara ärlig, speciellt om man kommit varann nära med tiden. Innan var det kanske inte lika viktigt men när man känner att förhållandet har blivit på riktigt får man en sådan stark känsla av att vara ärlig. Och när man vet att den ärligheten kommer att såra så blir det jättesvårt.

När man har kroppen full med mediciner så är det lätt att fortsätta med andra saker. Man skyddar sig själv (tror man) och andra (tror man) när man egentligen bara förstör.
Man vill inte att folk ska bli osams eller vara orsaken till bråk. Men i slutändan blir det än värre.
Kanske hade det varit bäst om jag bara hade varit tyst. Allt med droger är ju förbi nu, kanske hade det varit bättre att bara låta allt flyta på?

Det blir som pest eller kolera. Ljuga och känna sig hemsk och oärlig, Eller vara ärlig och såra?
I veckor har jag velat fram och tillbaks. Ena stunden känns det bäst att bara glömma. Andra stunden känns det som att man måste berätta för att kunna ta nästa steg.
Jag har inte kunnat se honom i ögonen när han frågat vissa saker, och om vi ska ha ett riktigt o seriöst förhållande så vill jag inte ha några hemligheter. Även om sanningen sårar.

Förut har det inte känts lika starkt, antagligen för att jag haft skallen full av substanser. Men nu känns det som den viktigaste saken i världen. På riktigt.
Det känns viktigare för mig att vara ärlig och att han hatar mig, än att ha något mellan oss som en spik.
Jag hade två ganska stora hemligheter. Mitt tablettmissbruk (som han visserligen fattat långt innan jag pratade om det, han är knappast dum), och detta. Båda sakerna hänger ihop och jag önskar så att han kunde se sammanhanget, och jag önskar så mycket att han kunde förstå att man ljuger för att skydda sig själv och inte för att såra. Och när man blir ren i huvudet blir allt så tydligt och man känner att man måste berätta.

Jag är glad att det är över med lögner från min sida. Jag är glad att jag är ren i huvudet. Jag är glad att jag vill så långt bort som möjligt från det där, och jag är glad att jag självmant vill vara ärlig för honom. Men jag är inte glad över vilka konsekvenser det ger, och jag är inte glad över att såra så mycket.

Antagligen förstörde jag för mig själv genom att vara ärlig. Men jag kunde inte ljuga längre. Inte för den man älskar, det går inte. Det äter upp en inifrån och känns falskt, även om lögnen inte handlar om otrohet eller liknande. Jag har aldrig känt ett sådant starkt behov av att vara ärlig som jag gör inför honom. Jag vill detta på riktigt, och då kan det inte finnas sånthär mellan oss.

Jag vet att jag är klar med drogerna, det vet jag i hjärtat och har vetat ett bra tag.
Jag hade aldrig svurit på min mamma att inte återfalla om jag inte visste att jag är klar med det, såklart.

Jag har gjort ett aktivt val nu, där kommer inga droger in eller ens tankar om det. Det är bara klart, finito.
Däremot så hade jag inte gjort det valet förut. Jag var vilsen, och trodde knappast att det skulle bli såhär seriöst mellan oss som det faktiskt blivit. Och hemligheter berättar man inte bara sådär, även om man borde.

Jag vet att han läser här, och det är antagligen dåligt. Men jag måste få ut mina tankar.
Jag grinar, känner mig riktigt dålig. Samtidigt vet jag att det aldrig hade gått att fortsätta när det är lögner emellan.
Han berättade en sak igår, en liten grej, men han kände ändå ett behov av att tala om det. Precis så känns det för mig också.
Han tror antagligen att jag ljugit för att såra honom, när jag ljugit för att skydda mig själv och honom. Det är ett dumt tänk, men man är dum när man är mitt uppe i det där. Man gör allt för att skydda sig själv, man skäms över sig själv och vill inte att folk ska döma. Man är livrädd för att folk ska döma, speciellt dom man tycker om.
Sen när man kommer ut klar och pigg i huvudet på andra sidan så inser man hur fel man gjort, och det gör så fruktansvärt ont..

Jag vet inte om han hatar mig för att jag ljugit, eller uppskattar att jag varit ärlig.
Men totalt fel, det blir det iaf.
Jag önskar han kommer förstå att det egentligen är ett stort steg i rätt riktning. Jag hade aldrig vågat vara ärlig mot honom (dig) förut. Nu vågar jag det och VILL vara det, mest av allt. Och när man bär på en stor lögn så önskar man bara att den kunde komma ut i ljuset så att man slipper allt sådant sen. Så att man kan koncentrera sig på det bra och inte på det man försöker dölja.
Därför tar jag chansen att förstöra allt, för att vara ärlig.
Låter fint, men känns fördjävligt.

Hade jag ångest innan så är detta många gånger värre.
Hans blick sa allt.
Att få honom besviken på mig är det värsta jag gjort. Hatar mig själv för det. Och jag undrar om han ens vill försöka sätta sig i mina skor nu. Han är en fin kille, och jag känner mig inte alls som en fin tjej. Känner mig hemsk. Tror aldrig jag gjort något som känns så fel som detta. Aldrig sårat någon såhär mycket.

Saker var annorlunda mellan oss då. Det var bra, men vi var inte alls så nära som vi blivit sista månaderna.
När man närmar sig varann på riktigt klarar man inte att ha hemligheter. Det är inte värt det. För mig iaf.
Och jag kan inte ljuga för honom, det går inte.
Ärlighet är inte alls är bra ibland. Det ska låta så bra att man ska vara ärliga osv, men när man väl är det så känns det bara SÅ fel.
Det svider i mina ögon och jag hatar mig själv just nu.
Just nu när jag själv önskar att det ska vara stabilt omkring mig så gör jag såhär. Jag är så jävla dum.

Brottsoffer Vs. Gärningsmän.

På måndag ska vi till Furuvik, wohoo!!

Well, något helt annat.
Pratade med en bekant för nån timme sedan som berättade om sin fru. Hon blev antastad och misshandlad på väg hem från krogen för några månader sedan. Hon blev aldrig våldtagen, men det var galet nära. Och det som hände henne räcker för många långa framtida men. Hans egen fru.
Vi pratade om hur samhället behandlar brottsoffer Vs Gärningsmän.
Jag och M hade även denna diskussion för ett par dagar sedan. Vilken hjälp man får, och inte.

Som gärningsman har man alltid rättigheter och de ska läsas upp och förespråkas för i tid och otid. Minsta fel och det haussas upp i media om hur dåligt svenska rättsväsendet behandlar "oskyldiga" människor.
Jag tycker ocksdå det är hemskt när oskyldiga människor blir dömda på förhand, av samhället i sig eller i en domstol. Sådant ska inte hända, självklart.

Men vart finns det fokus som ska läggas på brottsoffret?

Våldtäkt - obligatoriskt samtal dagen efter polisanmälan, MÖJLIGEN en chans till fortsatta samtal hos psykolog. Det beslutet ska man ta själv, det förväntas man orka ta tag i efter ett övergrepp och styra upp tider osv själv. Man får inte mycket hjälp utan slussas ofta runt till olika instanser som därifrån bara skickar dig vidare till ytterligare en.
Man måste vara FRISK för att orka vara SJUK.

Misshandlad - Samma sak. Möjligen ett samtal, sedan förväntas man klara av och hantera traumatiska minnen själv. Och om man, gud förbjude, söker hjälp så blir man:

1. Inlagd på akutpsyk, istoppad mängder av mediciner och går zonkad som en zombie dag in och dag ut utan att få någon adekvat VÅRD. Nerdrogad och utan att ställa till problem dvs.

2. Uppsatt på en väntelista till psyk där väntetiden brukar ligga på mellan 3-6 månader. På den tiden hinner man må dåligt fler ggr än vad som förväntas på jobbet/hos familjen/etc och livet går ofta ännu mer utför.

Sverige behandlar sina gärningsmän som ömtåliga barn som ska skyddas från allt och alla, de ska få vård, samtal, bra mat, hjälp att återigen slussas ut i samhället, stödboende, kontaktpersoner, uppföljning, osv.

Brottsoffren får... oftast, och nästan, ingenting alls.

Jag tycker det är fördjävligt.

..

"Du är endast trovärdig inför andra,

sålänge du är trovärdig inför dig själv och handlar enligt den insikten"

Sant.

Snart över.

Usch.. morgnarna är inte bra. Nu är jag helt utan medicin och ska känna den här drygkänslan dygnet runt. Ett tag.
Jag vet, det finns inga genvägar osv, jag vet att man måste till botten för att må bättre, men fy vad jobbigt det är. Kvällarna är helt okej, men morgnarna är hemska. Det bränner på kroppen och musklerna fungerar inte.
Jag vet att M tycker det är jobbigt också, jag ser det i hans ögon, och jag hatar att det är jag som får honom att må mindre bra..
Men snart, alldeles snart, är det över på riktigt. Jag kan nästan nudda mållinjen med handen nu.
Vi kan snart leva lyckliga utan problem, utan mediciner, bara som vanligt. Göra allt man vill utan att tänka på sådant.
Underbart.

Jag LÄNGTAR tills det har gått några dagar till. Verkligen längtar.
Jag längtar efter att känna den där piggheten komma tillbaks, kraften, och orken. Jag längtar tills huden slutar brännas, och jag längtar efter att känna mig bekväm igen.

Några dagar till. Några dagar till. 4, kanske max 5, sen borde det inte bara vända utan börja GÅ ÖVER. Långa dagar men man ser ett slut nu åtminstone.
Lycka!!
M hjälper mig så mycket trots att han inte tror det. Att få ligga i hans famn på kvällen och känna att allt är bra, det är guld värt. HAN är guld. Hans ord och handlingar, det betyder mycket.

Han sa en sådan tänkvärd sak för nån dag sedan, "Titta på mig, jag klarar mig utan mediciner i kroppen, då kan du göra det också"
Jag har tänkt på det. Det var bra sagt. Han kan - jag kan.
Han är den starkaste killen jag vet. Vilken annan som helst hade bangat för längesen när det blir jobbigt.
Han håller modet uppe inte bara själv utan på mig också.

Jag ska fixa detta. Det är så nära nu. Bara att fortsätta.
Snart är det äntligen över.
Då ska vi fira! :)

Kärleken.

Åh jag blir så ledsen, frustrerad, och glad på samma gång.

Sitter och läser på det stora forumet www.familjeliv.se även kallat FL. Och jag tar så illa vid mig av hur människor behandlar varann.
Läser den ena trådstarten efter den andra om hur folk är otrogna mot varann, pratar illa om sin partner, skäms över varann, skrattar bakom ryggen, ljuger för varann, osv osv.
Varför??

Varför gör man så mot någon man säger sig älska? och allra helst om man gift sig, den man valt att leva sitt liv med, hur kan man vara så in i vassen elak? Jag förstår inte det!

Varför pratar man inte med varann? Eller gör slut på förhållandet innan det blir bittert och smutsigt.
Varför leva tillsammans om man hatar varann?

Usch jag blir sorgsen på riktigt. Det finns så mycket falska människor överallt. Är det konstigt att man blir orolig själv?!

Ibland tänker jag att jag är så jävla naiv och cynisk på samma gång. Cynisk för jag litar aldrig på folk, men naiv för att jag tror alla om gott så fort de lovar att de är snälla.
Jag förmodar att det bottnar i en önskan om att alla människor faktiskt ska vara snälla, goda, hjälpsamma.
"Jag vill ju ingen något illa, så varför skulle de vilja mig något ont" Ungefär så resonerar jag och gud vet hur många gånger det resonemanget slagit tillbaka mot en.
Efter ett tag blir man mer hårdhudad, but still, jag är fortfarande naken o naiv inför människors konstiga uppsåt och väljer ofta att inte se. Det gör ju ont i hjärtat.

Jag vill aldrig aldrig aldrig leva i ett förhållande där man går runt och ser ned på varandra, skrattar ÅT varann istället för med, och fäller spydiga kommentarer så fort tillfälle ges.

Älskar man någon ska man ju uppmuntra den! Förklara sin kärlek, visa det och vara STOLT!
Älskar man på riktigt ska man älska utan förbehåll, vara öppen och ärlig, inte ljuga, och FRAMFÖRALLT inte prata illa om sin partner.
Det är sjukt och gör mig illamående.


Kärleken är det finaste vi har. Den ska inte smutsas ned med lögner och svek, den ska vara vacker och ren och precis så underbar som jag vet att den kan vara.

Jag är så GLAD och TACKSAM att jag lever i ett sådant förhållande jag önskar. Där vi ser saker på samma sätt och respekterar varann.
Jag skulle ALDRIG vara i ett förhållande utan respekt o ömsesidig kärlek. Aldrig!
Skulle aldrig i livet nöja mig med det, det svär jag på.

Och därför är jag extra lycklig över att M är precis så fin som jag önskar (plus lite till).
Vi skulle aldrig göra sådär mot varann, det VET jag. Tack och lov.
Kärleken är ju det finaste vi har..

Droger.

Har suttit på msn och fått en drös bilder från the good old days i en annan stad.
Det var annorlunda tider. Fullt ös, hela tiden.
Stor skillnad mot nu. Ändå trivs jag så mycket bättre som det är idag. Idag är glädjen ren, och inte smutsig och tillgjord som förut.

Allt det där öset, på alla dessa bilder, vart kom det ifrån? Jo, droger droger, alkohol, och ännu mera droger.
Och visst hade vi kul. Förbannat roligt till o med. Festa som om det inte fanns någon morgondag. Göra allt utan en tanke på konsekvenser.
Till en början ja...
Det var verkligen början till helvetet. För efter en stund är det inte roligt. Inte ett dugg..

Vissa tog sig därifrån helskinnade och snabbt, vissa fastnade en stund, vissa för alltid...
Jag kategoriserar mig gärna till en av dom som tog sig därifrån. Jag vet att det inte är helt sant men jag tog mig ju faktiskt därifrån, även om det tog några år och en sjuhelvetes resa.

Det finns mycket jag ångrar, mycket jag ångrar med drogerna. Konstigt vore väl annars. MEN, jag ångrar inte allt.
Mina upplevelser, mina prövningar, har format mig till den jag är idag.
Jag blev tvungen lära mig att sköta om själen och mitt inre. Jag fick chansen att stanna upp och fokusera på vad som verkligen är viktigt.
Jag strävar efter att vara en bra människa, och jag trivs med den jag är - idag.

Det har varit en lång och stundvis jävligt tuff, kantig, och vass resa, och den är långtifrån över. Tar den någonsin slut?
Jag tror inte det, och den behöver inte heller göra det.

Jag letar inte längre febrilt efter målet, jag försöker istället njuta av resvägen och förhoppningsvis lära mig ett och annat under tiden.

Löften.

Har man lovat en sak måste man hålla det. Jag är som en liten unge "har man lovat så har man!".
Men det är så, lovar man något viktigt, då måste man hålla det, till 100%. Då finns det inget uttrymme för misstag eller bortförklaringar.
Det är skönt, för då lovar jag aldrig saker jag inte kan hålla.

Jag sa till exempel till M "Jag LOVAR dig att din mardröm aldrig kommer slå in. Det kommer inte att hända."
Och har jag lovat att en viss sak inte kommer att ske, så ska personen kunna känna sig säker på att det aldrig kommer ske. Inte säker bara nu idag, denna månad, eller detta år. Utan för all framtid.
Därför lovar jag bara när jag känner att jag kan hålla det nu och för all framtid. Det är hederskodex på det, för mig.

Därför funderar jag nu på att lova mig själv en sak, för jag vet att jag inte bryter det. Kanske ska lova mig själv att absolut klara detta oavsett mående.
Lovar jag mig själv så har jag det som en garanti, då kan jag inte göra något annat när jag börjar må hemskt. Lovat är ju lovat.
Hm, jag ska fundera på det!

Nu ska jag måla :)

Självmord.

"Varje dag tar 5 svenskar självmord. Det är dubbelt så många än vad som dör i trafiken.
I Sverige är självmord den vanligaste dödsorsaken bland ungdomar 15-24 år..."


Detta händer alltså i Sverige - idag - på 2000-talet. Visst är det väl helt otroligt?! Ändå är det fortfarande så tabubelagt att prata om självmord.
Hur ska det någonsin bli bättre om människor inte ens pratar om det? När folk skäms för att må dåligt?

Förstår ni, fem svenskar varje dag mår så otroligt dåligt och ser så nattsvart att de tycker att självmord är den enda utvägen. Tänk om rätt hjälp hade funnits för dom. Tänk om någon hade kunnat ingjuta en liten strimma hopp i deras så nattsvarta mörker och hopplöshet de måste bära inom sig.
Usch jag blir så ledsen..

Jag har själv mått väldigt dåligt när jag var yngre, och vet hur viktigt det är att få bra hjälp. Inga dömande, stressiga, eller oförstående människor runtomkring kan hjälpa någon som mår sådär illa. Man måste få hjälp att resa på sig när man ramlat. Bra hjälp. Proffesionell hjälp.

INGEN människa ska behöva gå och fundera på om det vore bättre att inte finnas i livet. Ingen ska behöva må så dåligt.
Så många liv som bara försvinner pga ett dåligt mående som det SKA finnas hjälp för.
Och det lämnas kvar så många ledsna människor som alltid, hela livet, kommer fråga sig "varför", och om de kunde gjort något.
Det är så sorgligt..

Men man får inte prata om det. Det är tabu. Idag ska alla människor stöpas i samma form.
Man ska leva utan problem, ha många vänner, göra karriär och tjäna pengar. Och allt detta ska flyta på utan problem och utan att ifrågasättas eller stickas ut.

Det är viktigare att ha ett liv som ser bra ut, än att ha ett liv som faktiskt känns bra.
Det är viktigare att utsidan ser bra ut, än att själen mår bra.
Visst är det väl konstigt?

Bryter man ett ben går man till läkaren och sen skriver vänner små hälsningar på gipset och tar hand om en när man inte kan gå och handla.
Men har man ont i själen får man smyga iväg till en psykolog. Skämmas över att sitta där i väntrummet och känna att alla tittar på en. Det är ofta inget man pratar högt om.
Varför varför varför är det så??!

Är det konstigt att så många har ont i själen idag?
Allt är inte ett samhälles fel, men det finns mycket i det som påverkar. Denna stress och hets att vara som alla andra, må som alla andra, fungera som andra, klara och orka allt..
Är det så jävla konstigt att folk mår dåligt??
Jag tycker inte det..

Jag önskar att det blev mer accepterat och ofarligt att tala om själslig smärta, och om självmord. Därigenom, tror jag, att mycket skulle kunna bli bättre.

Ragg?!

Tog med J (min hund) ner till älven idag och hon slängde sig i lika glatt som alltid. Det bästa hon vet är att bada, och göra magplask. Ordentliga sådana!
På en bänk lite längre bort satt det två killar och en liten flicka i 3-4 årsåldern. Dom tittade o skrattade åt min hund ett bra tag, sen kom dom fram för att fråga om Mathilda (ena killens dotter) fick hälsa på min hund. Självklart. Men...
min hund är lite väl ivrig så jag kopplade henne för att hon inte skulle springa omkull den lilla tjejen i glädjeruset. J ÄLSKAR nämligen barn. Dom är ju i ungefär samma höjd och går så lätt att pussa på då :)

Men jäklar vad den lilla tjejen var tuff! Hon bara skrattade när J buffade på henne så hon ramla bakåt. J är ändå en ganska stor svart hund, visserligen otroligt glad o kärvänlig men för små barn kan det lätt bli lite otäckt. Men nejdå, dom blev riktiga kompisar. det var lite skoj att se :)

och... inte för att låta hemsk o känslokall MEN, än en gång fick jag känslan av att jag gjort rätt, att jag VERKLIGEN vill vänta med barn för lååång tid framöver. Många år.
Kids är söta och goa på alla sätt men.. inte egna.


Well, båda killarna var tydligen ensamstående pappor (lite ovanligt?!) med kidsen på heltid förutom varannan helg.
Innan jag o vovven gick hemåt blev jag bjuden på grillfest på måndagkväll. Hur ofta händer sådant liksom?! Jag tyckte det var jättesnällt gjort!
Fatta i kalla anonyma Sverige (okej varma sverige just nu men ändå), där man knappt får heja på främlingar för då tycker folk att man är kokko, kommer det fram två trevliga människor och börjar snacka bara sådär. Kul ju!
och jag är rätt öppen och glad av mig när det kommer folk så det brukar vara ganska enkelt att lära känna varann.

Men.. som vanligt är det något som inte stämmer när folk är sådär trevliga i Sverige som man önskar att alla alltid var, för.. Jag tackade såklart glatt ja till grillfesten och frågade i samma mening om det var okej att jag tog med killen?
Jag tog ju för givet att pojkvännen skulle följa med isåfall och att det skulle vara nemas problemas för dom.

Båda killarna blir sådär tysta en sekund för länge o kollar på varann och sedan säger den ena typ:
"njae.. vi trodde ju du var ensam..men.. ptja jo det är väl okej, tror jag. Fast, jag vet inte om det blir just på måndag för jag kanske ska jobba..." osv osv. Värsta långa förklaringen!
Jag bara flinade, sa okej, och gick hemåt.
Larvigt!

Varför tar man för givet att en ensam tjej med hund är singel? Newsflash!! Jag kan väl vara i ett förhållande trots att jag inte går bredvid min pojkvän dygnet runt. Bara för att vi inte umgås heeeela tiden så betyder det knappast att man är ensam.
Och varför bjuder man ett potentiellt ragg på grillfest INNAN man ens vet om tjejen ifråga är singel eller ej om det nu är så att man bara vill ha dit eventuella ragg? Det var så jäkla uppenbart!
Ääääsch, fånigt :)
Men men, deras förlust. Hade jag o killen fått komma dit båda två hade dom ääälskat oss ^^ Vi är ju liksom bedårande ihop! ;)
Nä, det där dissar jag minsann stenhårt. Antingen är vi välkomna ihop, eller inte alls. Punkt. Såklart.

Nytt inlägg kommer strax. Hold on...

T.C

"My mama told me, all that you have is your soul.

Don't be tempted by the shiny apple

Don't you eat of a bitter fruit

Hunger only for a taste of justice

Hunger only for a world of truth'

Cause all that you have is your soul.

All that you have, is your soul.."

/ Tracy Chapman

...

Det är otroligt skönt att äntligen träffat en kille som jag inte behöver hoppa till inför varje gång hans röst höjs. Där jag inte behöver tänka på exakt allting jag säger för att slippa bråk.

Det är otroligt skönt att kunna gå hem till honom en onsdagskväll utan att behöva vara rädd för att han sitter full i soffan och knappt orkar titta upp. Där jag slipper hålla andan varje gång han öppnar dörren och innan jag sett vilket humör han är på. Där jag slipper de långa sekunderna innan jag pejlat av läget och känt om det ska bli bråk, om han är full eller nykter, påtänd eller avtänd, arg eller sådär läskigt oberäknelig..
Nu öppnar han dörren och jag kan andas lätt hela tiden för jag vet att han är glad att se mig, snäll, omtänksam, och lugn.

Det är så skönt att få slappna av bara litegrann. Att få börja känna det där lugnet som man ska kunna känna hos sin kille. Att få krypa ned i sängen och somna gott i trygghetens vetskap om att han ligger där alldeles bredvid. Han skyddar mig mot spöken, mardrömmar, inbillade mördare, och komodovaraner i hallen ;)

Och det är så förbannat skönt att ha en kille som vill göra saker trots att det inte är alkohol eller droger inblandat i exakt allting.
Att ha en kille som faktiskt uppskattar en film med mitt sällskap istället för whiskeyflaskan.

Det är så skönt att jag vill gråta. Jag börjar släppa på mina spärrar.. sakta, men ändå. Det har aldrig hänt förut.
Jag vaknar inte längre tio ggr varje natt när jag sover där bara för att se om han fortfarande ligger bredvid eller om han sitter ensam uppe och super sig redlös.

Det känns som både mitt psyke och min kropp har stått på helspänn så länge. Jag har varit vaksam på minsta lilla. Som en hök..
Igår kunde jag till o med stå med ryggen vänd mot honom och ändå känna mig lugn. Jag vet att han inte gör mig illa. Han tar hand om mig. Han är trygghet.

Och lättnaden som kommer över att få slappna av litelitegrann, den är så stark att den får mig att gråta. Allting liksom släpper och kroppen sköljs igenom av en kärlek så stark att den kan förflytta berg.
Vi har något så väldigt fint.

Jag är så lycklig!