.jpg)
Well, något helt annat.
Pratade med en bekant för nån timme sedan som berättade om sin fru. Hon blev antastad och misshandlad på väg hem från krogen för några månader sedan. Hon blev aldrig våldtagen, men det var galet nära. Och det som hände henne räcker för många långa framtida men. Hans egen fru.
Vi pratade om hur samhället behandlar brottsoffer Vs Gärningsmän.
Jag och M hade även denna diskussion för ett par dagar sedan. Vilken hjälp man får, och inte.
Som gärningsman har man alltid rättigheter och de ska läsas upp och förespråkas för i tid och otid. Minsta fel och det haussas upp i media om hur dåligt svenska rättsväsendet behandlar "oskyldiga" människor.
Jag tycker ocksdå det är hemskt när oskyldiga människor blir dömda på förhand, av samhället i sig eller i en domstol. Sådant ska inte hända, självklart.
Men vart finns det fokus som ska läggas på brottsoffret?
Våldtäkt - obligatoriskt samtal dagen efter polisanmälan, MÖJLIGEN en chans till fortsatta samtal hos psykolog. Det beslutet ska man ta själv, det förväntas man orka ta tag i efter ett övergrepp och styra upp tider osv själv. Man får inte mycket hjälp utan slussas ofta runt till olika instanser som därifrån bara skickar dig vidare till ytterligare en.
Man måste vara FRISK för att orka vara SJUK.
Misshandlad - Samma sak. Möjligen ett samtal, sedan förväntas man klara av och hantera traumatiska minnen själv. Och om man, gud förbjude, söker hjälp så blir man:
1. Inlagd på akutpsyk, istoppad mängder av mediciner och går zonkad som en zombie dag in och dag ut utan att få någon adekvat VÅRD. Nerdrogad och utan att ställa till problem dvs.
2. Uppsatt på en väntelista till psyk där väntetiden brukar ligga på mellan 3-6 månader. På den tiden hinner man må dåligt fler ggr än vad som förväntas på jobbet/hos familjen/etc och livet går ofta ännu mer utför.
Sverige behandlar sina gärningsmän som ömtåliga barn som ska skyddas från allt och alla, de ska få vård, samtal, bra mat, hjälp att återigen slussas ut i samhället, stödboende, kontaktpersoner, uppföljning, osv.
Brottsoffren får... oftast, och nästan, ingenting alls.
Jag tycker det är fördjävligt.
1 kommentarer:
Det du skriver är verkligen förjävligt , håller fullständigt med dej , det är trots allt inte så många som döms om de är oskyldiga .
När de väl döms tycker jag däremot de behandlas ganska rättvist i fängelsena (om de inte lyckas hamna i isolering). De andra internerna får reda på vad han är dömd för och behandlas därefter , det de gör mot våldtäcksmän och pedofiler innanför de murarna tycker jag är helt rätt , och att de får så mycket stryk att de inte kan stå tycker jag också är helt rätt , eftersom de behandlas väl av rättväsendet får de att tro att det är helt okej att göra det de gör . Därför tror jag verkligen det krävs andra interner som välkomnar de till verkligheten. Jag anser inte att våld är rätt att använda i den bemärkelsen , men faktiskt tycker jag att har man själv agerat med våld mot en oskyldig människa bara för man har konstiga drifter ska man behandlas på samma vis.
Jag hyser så stort agg till sådana brottslingar att det finns inga ord, tycker förövrigt att de inte får tillräckligt med stryk , och uppenbarligen får de inte eftersom de oftast begår liknande brott så fort de kommit ut igen .
Fy och skam för de äckliga monstrena .
Skicka en kommentar