blä.

Uuuusch hemska dagar. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan M. Han tar hand om mig som en räddande och stark ängel när jag är dålig. Han är min hjälte. Och han hjälper mig mer än vad han tror. Kärlek och tron på den kan göra mycket.

Pratade nyss med en bekant på nätet som gått igenom samma sak många gånger som jag gör nu. Han sa MAX tre dagar till av det allra värsta, sen lovade han att det skulle vända. Jag försöker lita på dom orden, han vet nog vad han pratar om, hoppas jag.
Börjar trappa ut medicinen idag också. Måste göra det för att det ska bli bra.

Fick panik imorse när jag vaknade. Tycker så synd om M, inte lätt för honom att veta vad han ska göra heller liksom. Usch.. när det här är avklarat kan jag fasiken ta över världen.
Och jag SKA klara det. Det finns inget annat i mitt huvud. Jag ska fixa det, det bara är så.

En ängel viskade till mig "Vi ska älska oss igenom detta", och det ska vi göra.
Kärlek övervinner allt, och jag klarar detta. Från och med nu är jag sjukt bestämd.
JAG klarar det, VI klarar det.
Snart är det över. Tack och lov.