fy..

Var det ens värt det? Är det värt att lätta på sitt hjärta pga en påtvingande känsla av att vara ärlig, när man ändå sårar. Båda sårar ju. Känner mig hemsk. Jag är en hemsk människa.

Älskar man någon vill man vara ärlig, speciellt om man kommit varann nära med tiden. Innan var det kanske inte lika viktigt men när man känner att förhållandet har blivit på riktigt får man en sådan stark känsla av att vara ärlig. Och när man vet att den ärligheten kommer att såra så blir det jättesvårt.

När man har kroppen full med mediciner så är det lätt att fortsätta med andra saker. Man skyddar sig själv (tror man) och andra (tror man) när man egentligen bara förstör.
Man vill inte att folk ska bli osams eller vara orsaken till bråk. Men i slutändan blir det än värre.
Kanske hade det varit bäst om jag bara hade varit tyst. Allt med droger är ju förbi nu, kanske hade det varit bättre att bara låta allt flyta på?

Det blir som pest eller kolera. Ljuga och känna sig hemsk och oärlig, Eller vara ärlig och såra?
I veckor har jag velat fram och tillbaks. Ena stunden känns det bäst att bara glömma. Andra stunden känns det som att man måste berätta för att kunna ta nästa steg.
Jag har inte kunnat se honom i ögonen när han frågat vissa saker, och om vi ska ha ett riktigt o seriöst förhållande så vill jag inte ha några hemligheter. Även om sanningen sårar.

Förut har det inte känts lika starkt, antagligen för att jag haft skallen full av substanser. Men nu känns det som den viktigaste saken i världen. På riktigt.
Det känns viktigare för mig att vara ärlig och att han hatar mig, än att ha något mellan oss som en spik.
Jag hade två ganska stora hemligheter. Mitt tablettmissbruk (som han visserligen fattat långt innan jag pratade om det, han är knappast dum), och detta. Båda sakerna hänger ihop och jag önskar så att han kunde se sammanhanget, och jag önskar så mycket att han kunde förstå att man ljuger för att skydda sig själv och inte för att såra. Och när man blir ren i huvudet blir allt så tydligt och man känner att man måste berätta.

Jag är glad att det är över med lögner från min sida. Jag är glad att jag är ren i huvudet. Jag är glad att jag vill så långt bort som möjligt från det där, och jag är glad att jag självmant vill vara ärlig för honom. Men jag är inte glad över vilka konsekvenser det ger, och jag är inte glad över att såra så mycket.

Antagligen förstörde jag för mig själv genom att vara ärlig. Men jag kunde inte ljuga längre. Inte för den man älskar, det går inte. Det äter upp en inifrån och känns falskt, även om lögnen inte handlar om otrohet eller liknande. Jag har aldrig känt ett sådant starkt behov av att vara ärlig som jag gör inför honom. Jag vill detta på riktigt, och då kan det inte finnas sånthär mellan oss.

Jag vet att jag är klar med drogerna, det vet jag i hjärtat och har vetat ett bra tag.
Jag hade aldrig svurit på min mamma att inte återfalla om jag inte visste att jag är klar med det, såklart.

Jag har gjort ett aktivt val nu, där kommer inga droger in eller ens tankar om det. Det är bara klart, finito.
Däremot så hade jag inte gjort det valet förut. Jag var vilsen, och trodde knappast att det skulle bli såhär seriöst mellan oss som det faktiskt blivit. Och hemligheter berättar man inte bara sådär, även om man borde.

Jag vet att han läser här, och det är antagligen dåligt. Men jag måste få ut mina tankar.
Jag grinar, känner mig riktigt dålig. Samtidigt vet jag att det aldrig hade gått att fortsätta när det är lögner emellan.
Han berättade en sak igår, en liten grej, men han kände ändå ett behov av att tala om det. Precis så känns det för mig också.
Han tror antagligen att jag ljugit för att såra honom, när jag ljugit för att skydda mig själv och honom. Det är ett dumt tänk, men man är dum när man är mitt uppe i det där. Man gör allt för att skydda sig själv, man skäms över sig själv och vill inte att folk ska döma. Man är livrädd för att folk ska döma, speciellt dom man tycker om.
Sen när man kommer ut klar och pigg i huvudet på andra sidan så inser man hur fel man gjort, och det gör så fruktansvärt ont..

Jag vet inte om han hatar mig för att jag ljugit, eller uppskattar att jag varit ärlig.
Men totalt fel, det blir det iaf.
Jag önskar han kommer förstå att det egentligen är ett stort steg i rätt riktning. Jag hade aldrig vågat vara ärlig mot honom (dig) förut. Nu vågar jag det och VILL vara det, mest av allt. Och när man bär på en stor lögn så önskar man bara att den kunde komma ut i ljuset så att man slipper allt sådant sen. Så att man kan koncentrera sig på det bra och inte på det man försöker dölja.
Därför tar jag chansen att förstöra allt, för att vara ärlig.
Låter fint, men känns fördjävligt.

Hade jag ångest innan så är detta många gånger värre.
Hans blick sa allt.
Att få honom besviken på mig är det värsta jag gjort. Hatar mig själv för det. Och jag undrar om han ens vill försöka sätta sig i mina skor nu. Han är en fin kille, och jag känner mig inte alls som en fin tjej. Känner mig hemsk. Tror aldrig jag gjort något som känns så fel som detta. Aldrig sårat någon såhär mycket.

Saker var annorlunda mellan oss då. Det var bra, men vi var inte alls så nära som vi blivit sista månaderna.
När man närmar sig varann på riktigt klarar man inte att ha hemligheter. Det är inte värt det. För mig iaf.
Och jag kan inte ljuga för honom, det går inte.
Ärlighet är inte alls är bra ibland. Det ska låta så bra att man ska vara ärliga osv, men när man väl är det så känns det bara SÅ fel.
Det svider i mina ögon och jag hatar mig själv just nu.
Just nu när jag själv önskar att det ska vara stabilt omkring mig så gör jag såhär. Jag är så jävla dum.