Kryp i benen.

Hade återigen en underbar kväll. Jag är så glad att vi kan skratta så mycket.
Varje gång vi ses, varje gång vi skrattar ihop, kysser varann, pratar o diskuterar, blir jag mer o mer övertygad. Han är DEN. Ni vet, DEN. Vi är VI.
En överväldigande känsla. När allt stämmer, på alla plan, och det känns rätt i magen. Det är hisnande!
Han pratade så fint, och jag blir glad i hjärtat av att lyssna på det han säger..


Vi pratade också lite om den jobbiga tiden vi hade i februari. Och det visade sig att vi kommer ihåg exakt samma saker.
Jag trodde jag var ensam om det men jag har minneslyckor, blackouter, från veckan innan det där hände. Kommer bara ihåg vissa saker lite vagt.
Som om man varit lite väl berusad en kväll och sen bara kommer ihåg fragment av kvällen. Precis så är det för mig, fast under en hel vecka.
Och det var exakt likadant för honom. Konstigt!!
Vi var nog rätt chockade båda två.
Och jag är så GLAD att vi tog oss ur det, och att vi pratat så mycket om det efteråt.
Vi klarade det ju, tillsammans. Då klarar vi nog det mesta.


Vaknade med ångest och kryp i benen. Jag behövde bara säga ordet ångest så var hans varma trygga famn där. Lugnande o tröstande. Så skönt, och välbehövligt just då..
Tack älskade M.

Mamma har åkt in akut på sjukhuset. Hon har tid där på onsdag men orkade inte vänta. Tycker så synd om henne, hon har så ont och borde varit frisk för flera veckor sedan.
Ska ringa henne sen..

Ska fixa mina naglar idag, det behövs. Ta en dusch och smörja in BUS. Om jag orkar, vi får se. Tar en timme i taget och är övertygad om att fixa detta.
Fick en sådan fin kommentar av en vän, läste den nyss och det värmer. Han har varit med mig via nätet under alla dessa resor med dåligt mående/bra mående under många år nu, och ändå fortsätter han tro på mig. Sådant betyder mycket.
Tack Stefan.