Snart över.

Usch.. morgnarna är inte bra. Nu är jag helt utan medicin och ska känna den här drygkänslan dygnet runt. Ett tag.
Jag vet, det finns inga genvägar osv, jag vet att man måste till botten för att må bättre, men fy vad jobbigt det är. Kvällarna är helt okej, men morgnarna är hemska. Det bränner på kroppen och musklerna fungerar inte.
Jag vet att M tycker det är jobbigt också, jag ser det i hans ögon, och jag hatar att det är jag som får honom att må mindre bra..
Men snart, alldeles snart, är det över på riktigt. Jag kan nästan nudda mållinjen med handen nu.
Vi kan snart leva lyckliga utan problem, utan mediciner, bara som vanligt. Göra allt man vill utan att tänka på sådant.
Underbart.

Jag LÄNGTAR tills det har gått några dagar till. Verkligen längtar.
Jag längtar efter att känna den där piggheten komma tillbaks, kraften, och orken. Jag längtar tills huden slutar brännas, och jag längtar efter att känna mig bekväm igen.

Några dagar till. Några dagar till. 4, kanske max 5, sen borde det inte bara vända utan börja GÅ ÖVER. Långa dagar men man ser ett slut nu åtminstone.
Lycka!!
M hjälper mig så mycket trots att han inte tror det. Att få ligga i hans famn på kvällen och känna att allt är bra, det är guld värt. HAN är guld. Hans ord och handlingar, det betyder mycket.

Han sa en sådan tänkvärd sak för nån dag sedan, "Titta på mig, jag klarar mig utan mediciner i kroppen, då kan du göra det också"
Jag har tänkt på det. Det var bra sagt. Han kan - jag kan.
Han är den starkaste killen jag vet. Vilken annan som helst hade bangat för längesen när det blir jobbigt.
Han håller modet uppe inte bara själv utan på mig också.

Jag ska fixa detta. Det är så nära nu. Bara att fortsätta.
Snart är det äntligen över.
Då ska vi fira! :)