Kärleken.

Åh jag blir så ledsen, frustrerad, och glad på samma gång.

Sitter och läser på det stora forumet www.familjeliv.se även kallat FL. Och jag tar så illa vid mig av hur människor behandlar varann.
Läser den ena trådstarten efter den andra om hur folk är otrogna mot varann, pratar illa om sin partner, skäms över varann, skrattar bakom ryggen, ljuger för varann, osv osv.
Varför??

Varför gör man så mot någon man säger sig älska? och allra helst om man gift sig, den man valt att leva sitt liv med, hur kan man vara så in i vassen elak? Jag förstår inte det!

Varför pratar man inte med varann? Eller gör slut på förhållandet innan det blir bittert och smutsigt.
Varför leva tillsammans om man hatar varann?

Usch jag blir sorgsen på riktigt. Det finns så mycket falska människor överallt. Är det konstigt att man blir orolig själv?!

Ibland tänker jag att jag är så jävla naiv och cynisk på samma gång. Cynisk för jag litar aldrig på folk, men naiv för att jag tror alla om gott så fort de lovar att de är snälla.
Jag förmodar att det bottnar i en önskan om att alla människor faktiskt ska vara snälla, goda, hjälpsamma.
"Jag vill ju ingen något illa, så varför skulle de vilja mig något ont" Ungefär så resonerar jag och gud vet hur många gånger det resonemanget slagit tillbaka mot en.
Efter ett tag blir man mer hårdhudad, but still, jag är fortfarande naken o naiv inför människors konstiga uppsåt och väljer ofta att inte se. Det gör ju ont i hjärtat.

Jag vill aldrig aldrig aldrig leva i ett förhållande där man går runt och ser ned på varandra, skrattar ÅT varann istället för med, och fäller spydiga kommentarer så fort tillfälle ges.

Älskar man någon ska man ju uppmuntra den! Förklara sin kärlek, visa det och vara STOLT!
Älskar man på riktigt ska man älska utan förbehåll, vara öppen och ärlig, inte ljuga, och FRAMFÖRALLT inte prata illa om sin partner.
Det är sjukt och gör mig illamående.


Kärleken är det finaste vi har. Den ska inte smutsas ned med lögner och svek, den ska vara vacker och ren och precis så underbar som jag vet att den kan vara.

Jag är så GLAD och TACKSAM att jag lever i ett sådant förhållande jag önskar. Där vi ser saker på samma sätt och respekterar varann.
Jag skulle ALDRIG vara i ett förhållande utan respekt o ömsesidig kärlek. Aldrig!
Skulle aldrig i livet nöja mig med det, det svär jag på.

Och därför är jag extra lycklig över att M är precis så fin som jag önskar (plus lite till).
Vi skulle aldrig göra sådär mot varann, det VET jag. Tack och lov.
Kärleken är ju det finaste vi har..