Tro.

Trots att min tro och min Gud är så långt ifrån den dömande kristna Guden så kan jag ibland leta mig till kyrkan. Inte för att höra kristendomens uttjatade dubelmoral utan för att det finns ett lugn där och jag känner mig närmre MIN tro.

Måste jag sätta ett namn på det?
Okej då kör jag på NA-style ala Högre Makt. Jag tror på en Högre Makt och det har inget med Kristendomens Gud att göra.
Min tro är en relation mellan mig och min Högre Makt och de enda förmaningar och budord som finns där är mitt egna samvete.

Min Högre Makt kan inte styra över varken krig, död, eller människors egna dumma val.
För mig är Gud bara en kraft som finns överallt. Som i kärleken mellan dig och mig, i dimman tidiga morgnar, känslan man får när man ser storslagen natur, glädjen man känner över livet ibland, den berusande känslan när man inser att allting stämmer och passar ihop på ett underligt sätt.
Det där sista som gör att allt levande får liv, det är Gud för mig. Saker och tings själar. Det där allra sista som ingen kan förklara.
Det andra kallar livsvilja.


Spelar det någon roll om Gud finns eller inte egentligen? Om tron kan ge människor hopp, eller lindra deras egna dåliga samveten, eller gör så att människor har någon att skylla på när saker går fel, Spelar det då egentligen någon roll om man tror på just Gud eller en sten i skogen?
Det är ju för människors egen skull som tron finns där.

Och om det är nödvändigt för folk att ge det ett namn, att rikta den mot något mer påtagligt och fysiskt, så låt dom göra det.
Man ska aldrig säga till någon att den tror rätt eller fel. Det finns inget rätt eller fel sålänge ingen vet.
Lev och låt leva, vetja..



By the way så plingade jehovas på här för en stund sedan.
och det kan vara därför jag kände ett behov av att skriva om all tro ;)