orolig.

Jag kan inte säga att jag är deppig, men orolig är jag.. E får sin dom om cirkus 10 dagar och jag VILL VERKLIGEN INTE att han ska få något fängelsestraff!!

Förra sommaren hade jag det ganska drygt under en period. Jag var sambo med en kille jag varken hade rätt känslor för eller något gemensamt med överhuvudtaget. Det var som att bo tillsammans med ett spöke.
Han hade ingenstans att ta vägen och jag ville inte vara elak o kasta ut honom på gatan så han fick bo kvar även efter att det hade tagit slut. Det var jobbigt. Han grät och var ledsen mest hela tiden medans jag fick skuldkänslor och mådde allmänt kasst. Så fort jag steg innanför dörren härhemma kändes det som jag blev kvävd, jag fick liksom ingen luft o kunde inte vara mig själv. Missförstå mig inte, han var snäll, men vi var totalt olika och hade verkligen noll gemensamt, och det var riktigt jobbigt att "tvingas" bo ihop trots att man inte ville det.

Under den perioden var E min räddning. Han tog med mig ut och hittade på ursäkter så att jag slapp vara hemma.
Han hämtade mig på förmiddagen och sen var vi ute hela dagen. Vi gick på stan, gick med hunden, badade, åt glass, plockade blommor, hade tråkigt ihop (och roligt), solade, sov till o med ute.. allt för att jag skulle slippa vara hemma sålänge min sambo bodde kvar.
E ställde in en flera möten och fester han skulle gå på den sommaren, bara för att vi skulle kunna umgås istället.
Han var, och är, en klippa.

Och jag kommer bli så ledsen om han måste sitta av sommaren i fängelse. Jag vet att det är hans eget fel osv, men det känns ändå sorgligt. Mest för hans skull såklart, men för min egen del också.
Jag vill fortsätta ha våra sommarpromenader på tidiga morgnar, och jag vill plocka blommor med honom i år igen.

Det bästa vore om jag fick behålla både min älskade M, och roliga vän E under hela sommaren. Det vore det ultimata.


Ända sedan jag träffade M har en magisk känsla infunnit sig i bröstet. Om jag tyckte det var kul att leva förut så har allting fått ett slags stjärnströssel över sig nu. Det är M's förtjänst och jag är lyckligt lottad. Det är tur att jag träffat honom, det är det verkligen.
Man mår bra av att kunna älska, och få känna sig älskad.
Det måste vara något utav det finaste som finns.

Han är den bästa av de bästa.
Han är vacker.
Vi är vackra.