Ibland behöver man reflektera en stund..

Har suttit och försökt måla ett bra tag nu men tankarna är hela tiden på annat håll och jag kan inte koncentrera mig på målningen.

Jag hade många vänner i min förra stad. Ibland kan jag fortfarande tänka på den staden som "hemma", trots att jag inte bott där på flera år. Jag kände mig trygg där. Gick man ut på stan så fanns det alltid folk man kände. Man var tjenahej med alla.

Jag bröt med alla vänner där (och med flera vänner o bekanta även i denna stad jag bor i nu), för att få ett bättre liv.
Alltså, det är en sak om man har vänskapsförhållanden som rinner ut i sanden pga av att man växer ifrån varann.
Men det är en helt annan sak att ta ett aktivt beslut att bryta med dom man känner. För på något sätt identifierar man sig genom sina vänner. Och att klippa kontakten helt, från en dag till en annan och trots att man inte ogillar dom, det är ganska hårt.

Samtidigt är jag glad att jag vågade. Och jag har insett att min längtan och hopp efter ett annat bättre liv måste ha varit ganska stark för att orka göra något sådant. Klippa all kontakt och sen bara flytta. Jag ville verkligen få något bättre och visste att det inte skulle hända i den omgivningen jag hade då.

Många människor är så dömande. De förstår inte att man omgett sig med vissa människor pga att man var mer eller mindre tvungen. De hade hållhakar på en som man inte kunde bryta just då. Man var så illa tvungen att umgås med dom för att klara sig själv och INTE för att det var kul.

Jag måste ha en sådan djup tro på ett bra liv, annars skulle jag gett upp för längesen.
Mycket tack vare min familj tror jag. Att se dom fungera och ha ett tryggt och fint liv utan varken droger eller alkohol tror jag gett mig hopp om att det faktiskt existerar.

Det är inte bara att sluta. Det handlar om att helt byta livsstil, byta umgänge, byta vanor och bryta ovanor. Göra om hela sitt liv.
Att ta första steget ut i något som är helt okänt. Något man glömt bort hur det är att leva i. Man vet inte hur man ska bete sig. Man vet inte hur man rör sig bland folk överhuvudtaget. Alla såna självklara saker blir jättestora och man måste samla mod om och om igen för att lära sig hantera det.

Ändå går det. Vill man tillräckligt mycket så går det. Det finns inga hopplösa fall. Det vill jag tro iaf.
Har man viljan och vågar be om hjälp så finns det faktiskt bra hjälp att få. Man kan komma på fötter trots att man så starkt tror att det är omöjligt.
Men det går!

Och man behöver inte identifiera sig som en dålig människa för alltid pga de problem man haft. Snarare tvärtom. Allt detta har gjort mig till en ödmjuk och ickedömande människa med en stor dos självinsikt.
Iblans rasar jag också nedåt igen och hamnar i dåliga tankar, men oftast går det uppåt. Babysteps, men fortfarande framåt.


Jag hörde en liknelse nyss på teve där dom pratade om att bli ren. En 22-årig kille sa ungefär:

"För att bli drogfri måste man kämpa så jävla mycket hela tiden. Och speciellt i början. Inte bara med drogerna. Det är som att man måste bryta ner sig själv och vara så ensam och nära dödens kant man bara kan, innan kroppen och själen kan få återhämta sig som en ny människa igen"

Förstår ni vilken självinsikt för att bara vara 22 år?
Jag tyckte iaf att det stämde ganska bra. Man måste verkligen göra sig så himla ensam i början. Både ensam fysiskt utan de vanliga vännerna, men också psykiskt. Man måste liksom släppa taget om den man varit, och försöka hitta sig själv och bygga upp något nytt.
Det är inte så lätt som det låter för man måste verkligen GÖRA allt det där. Inte bara tänka det.
Man måste jobba för det, hela tiden.
Men det är ändå helt klart värt det i slutändan.

Det gäller bara att hålla viljan uppe varje dag.
För vill man, då går det.



Alla dagar är inte bra för mig. Men.. även den sämsta dag som drogfri är bättre än den bästa dag i missbruket.
Det är faktiskt sant.