känslor, på gott och ont.

"jag är glad att jag har känslor för dig" sa han. Och vice versa.

Jomenvisst är väl det bra.. Jag är också glad att du har känslor för mig.
Och jag är glad över att jag har känslor för dig.


Just nu känns det som jag sitter längst ned i ett hål och inte har en susning hur jag ska komma upp. Alla tankar och känslor kommer över mig och jag önskar att det återigen fanns en knapp där man kunde stänga av allt för en stund.
Stänga av känslor, och bara vänta tills man mår bättre och orkar leva i dom igen.

För det är ju så. Öppnar man sig för någon, så ställer man sig så väldigt sårbar inför den personen också. Släpper man in en annan människa släpper man också in risken att bli sårad, ledsen, ja ni vet..
Det finns alltid en risk med att blotta sig inför en annan person.

Jag kan inte det denna gång.
Det är ungefär som när man promenerar på snö, det lämnar fotspår som inte alltid snöas över på en gång..
Samma med M. Han lämnar känslor i min kropp som jag inte kan sudda ut.



Sedan X antal år tillbaka älskar jag aldrig. Det är tragiskt och patetiskt men sant.
Jag är inte ens 30 år, ändå har jag lärt mig hur man låter bli att börja älska. Är inte det tragiskt o dramatiskt så säg?
Jag håller mig alltid på ett tryggt avstånd. På ett tryggt avstånd från allt vad sårade känslor heter. Från allt som kan få vågskålen att tippa över.
Ska man dra det tillräcklingt långt så har jag sagt stopp till det mesta. Typ: ingen ska bry sig om mig på riktigt, och jag ska inte bry mig om någon annan heller.
Tragiskt ju!!
Jag älskar människor, men de får inte komma för nära.

Men denna gång. Jag vet inte. Jag förlorar kampen och orkar inte kämpa. För det gjorde jag, kämpade alltså. Kämpade in i det längsta för att inte tycka om på riktigt. Minimera risken att bry sig om någon annan.
Men tillslut gick det inte längre. Han fortsatte ringa, fortsatte vilja ses, såg de bra sidorna. Och en dag bara upptäckte jag att jag tänkte på honom när jag vaknade. Då förstod jag att gränsen hade passerats. Det var, och är, ganska läskigt.

Jag älskar helt enkelt. Jag välkomnar det inte direkt, men jag gör det ändå. Jag öppnar dörren för underbara känslor, men också för tårar och funderingar.
Men det kanske är så man måste göra?
Våga för att vinna. Och jag är inte feg.

Vi skapar fina minnen. Tillsammans.
Kärlek.