Gråt ala fjortis..

Det var massa text här för ett tag sedan men jag raderade allt.

Usch, nu har jag grinat så ögonen svider och jag ser alldeles bakfull ut.
Jag är fortfarande ledsen i hjärtat, men kan inte göra något mer åt det.
Har pratat med honom och han med mig. Och visst hjälpte det, men jag har fortfarande den där ledsna känslan inuti. Jag önskar att denna lilla grej hade blivit uppklarad för längesedan...

Jag har aldrig lämnat ut mig såhär mycket för någon. Jo, en gång tidigare., och efter den gången blev jag livrädd för att göra det igen. Men sådant går tydligen inte att styra.

Mamma är den enda som vet hur knäckt jag var den gången för flera år sedan (tack och lov att jag hade o har henne).
Det är hemskt att lämna ut sig själv så mycket till en annan människa för att sen stå där ensam. Att verkligen visa vem man är, och sen ändå inte duga.
Nu vet jag ju att det inte var för att jag inte dög såklart, men det var den känslan man fick då just när det hände.

På något jättekonstigt sätt känns det ändå som att jag vill chansa och lämna ut mig själv till M. Som att jag själv vill leka med elden.. Konstigt.
Men han tar hand om mig som ingen annan gjort, och med honom känner jag mig någorlunda trygg. Det trodde jag aldrig skulle hända..
Fatta hur sällsynt det är att två människor möts och verkligen tycker om varandra för dom de faktiskt ÄR och inte för några de försöker vara. Jag tycker det är jättefint.
Om bara allting kunde vara så perfekt..


Trots att vårat förhållande ibland gör mig jätteledsen ända in i hjärtat så måste jag tro att det kommer något bra ur det. Att vi kanske utvecklas tillsammans och lär känna varandra ännu bättre. Jag måste tro det för ingen av oss VILL såra den andra med flit. Det vet jag..

Mellan oss är det bara kärlek. Och en del missförstånd. Men ingen illvilja.