Puss!

Jag måste verkligen göra något åt designen här. Tror mitt scrapbookingprogram är klart nu. Ska fråga om min älskling vill bränna ut det på skiva imorgon.

Sitter med olja i ögonen (ser helt suddigt) och väntar på ritsällskap. Han skulle visst äta o greja först.
Pratade förresten nyss med mamma. SKÖNT!
Hon åkte in för att operera bort livmodern i måndags och fick komma hem idag. Vi ringer oftast till varandra flera gånger varje dag så det har varit lite ovant att inte prata med henne alls på fyra dagar.

Jag fick papper från sjukhuset idag där det stod att jag har kvar mina cellförändrningar och att jag måste in en tredje gång för att lämna nya prover som ska skickas på analys. Sen kanske jag kommer få laserbehandling, vad det nu innebär (?).

M hade knappt hunnit åka hem innan han slängde sig i bilen för att åka hit igen, bara för att jag hade fått det där beskedet.
Älskade älskade M..
Det finns ingen bättre människa.

Men, jag känner mig inte speciellt deppdown trots brevet från sjukan.
Min värsta mardröm är ju att det ska ha gått så långt att jag kolar. Men det ska ju förhoppningsvis inte hända såklart med dagens vård.
Min näst värsta mardröm är att jag kommer få gå igenom samma sak som mamma precis gjort, operera bort hela livmodern. Jag är nyss fyllda 28 och vill fortfarande ha kvar VALET att skaffa barn i framtiden. Kanske vill jag ha barn, kanske vill jag inte. Men jag vill kunna välja själv när den tiden är kommen. Det hoppas jag på.
Pratade med mamma om det. Ifall att jag måste operera bort livmodern. Jag tror mamma också blev lite orolig även om hon inte sa det rakt ut..
men jag är faktiskt inte speciellt deppig över det. Känner mig lugn och tillfreds.

Vi pratade om min abort. Mina cellförändrningar upptäcktes i samband med aborten. Tänk det värsta scenariot OM jag måste operera bort livmodern och sen aldrig kunna skaffa barn.
Och det upptäcktes i samma stund som jag tog bort det som kunde blivit ett barn.
Ödets ironi eller vad?

Ibland känns det som att livet spelar en spratt som man aldrig kommer förstå hur mycket man än försöker.
Man får helt enkelt go with the flow och se vad som händer. Skulle vilja skriva "Carpe Diem" här, men jag gör det inte.

Jag ångrar inte aborten. Det gör jag verkligen inte. Tvärtom är jag lättad över att jag gjorde såhär. Allting har blivit bra efteråt trots att det varit jobbigt i perioder. Jag vet och känner att jag gjorde rätt, både med huvudet OCH med känslan nu. Det är framsteg för mig. Förut har det mest känts i huvudet att jag gjorde rätt medans känslan liksom inte riktigt hängt med.
Men nu känns det äntligen rätt både med huvud och känsla. En lättnad!
Jag tror det mycket är M's kärlek som gör att jag får denna känsla. Hans kärlek läker och helar på ett sätt jag faktiskt inte trodde var möjligt.
Han får mig att öppna mig och släppa honom nära på ett sätt jag aldrig gjort förut. Och jag ska fortsätta jobba för att öppna mig ännu mer.

Och även fast jag hör hur klyschigt det låter, så gör han mig hel. Vi passar ihop som ett vackert pussel där varje del sitter ihop med en annan på ett naturligt och självklart sätt.
Vi jobbar tillsammans för att hitta alla de rätta bitarna och tillsammans kan vi bilda världens vackraste motiv där inget fattas.