Drömmar.

Jag o M låg och pratade om allt möjligt igårkväll, bla min biologiska pappa som dog när jag var liten.
Jag kommer nästan inte ihåg någonting alls av honom och jag har alltid haft en bra styvpappa när jag växte upp (och har fortfarande).
Men när vi somnade så drömde jag så konstigt..


"... Jag drömde att jag låg o sov hemma hos M, och vaknade utav att någon stökade omkring i hans kök.
Jag försökte väcka M för att han skulle gå upp och se efter vad det var, men han vägrade vakna så tillslut gick jag upp själv med täcket virat runt kroppen.

När jag kommer ut i hans kök ser jag ryggen på en man som jag bara vet är min pappa. Han ser inte ut som min biologiska pappa direkt, men ni vet när man bara känner att det är på ett visst sätt.
Han står helt tyst med ryggen vänd mot mig och tittar ut genom M's fönster.
Jag frågar vad han gör där och varför han skräms. Då vänder han sig om, tittar på mig och svarar "Jag ville bara se er"....
"

Och så, pang, så vaknar jag. Jag var helt kallsvettigt och förstod först inte om det var en dröm eller verklighet. Ni vet när känslan blir så stark att man inte riktigt har koll på vart verkligheten slutar och drömmen tar vid.
Klockan var kanske runt sju och jag tog täcket, virade det runt kroppen, och gick ut i M's kök, precis som i drömmen. Men det var såklart ingen där.

Det var en sådan verklig dröm. Jag har nästan aldrig drömt om min bio-pappa trots att jag i perioder funderat ganska mycket på honom. Men det här var första gången han kom till mig så tydligt i en dröm. Och första gången han tittade på mig så tydligt.
Konstigt med drömmar. Hur hjärnan kan sätta ihop saker som i ett pussel och man ser saker trots att det kan vara ansikten man kanske bara sett på foton förut.

Jag tror han kom till mig i drömmen utav den anledning han sa, att han bara ville se oss tillsammans.
Det är en fin tanke tycker jag, även om det bara var en dröm.