Röda ögon.

I perioder kan allting flyta på utan att man funderar eller reflekterar så mycket över det som är eller det som varit. Man bara "lever med" liksom.
Sen är det som gör att man börjar fundera och tänka mer än vanligt.

Jag gjorde en abort för några månader sedan.
Det spelar ingen roll att jag bloggar om det då jag ändå är helt anonym här förutom för de närmaste och de vet redan om vad som hänt.
Och jag -behöver- skriva om mina tankar o känslor kring aborten, men gör det nästan aldrig för jag vill inte att M ska bli ledsen eller missförstå något. Inte min mamma heller såklart.
Usch vad svårt det är..

Ända sedan aborten gjordes så har jag inte haft några problem med att se barn ute eller så. Absolut inte. Tycker mest att ungar är söta och goa och blir aldrig ledsen av att se mammor/barn.
Men så idag när jag var ute med hunden träffade jag en numera bekant (förut vän) som fick sin son för runt 6 månader sedan. Hon vet inget om min abort.
Hennes lilla kille var ju gudomligt söt, ett litet mirakel precis som alla andra bebisar. Men det jag reagerade på var allt hon berättade. Hon sa att livet hade fått en helt ny mening, att hon aldrig trodde att det kunde vara så underbart att bli mamma, att hon inte längre brydde sig om saker hon brytt sig om tidigare, och att hon numera verkligen levde för sin son.
Det verkligen lyste kärlek och kraft kring henne och hon var så STOLT när hon lyfte upp sin son.

Sen kom frågan "Vill du hålla honom?"
Och vad ska man säga? Klart jag ville det, men samtidigt..
Så där satt jag. På en parkbänk med en sex månaders bebis i famnen som tittade på mig med sina stora ögon, medans hans mamma pratade om vilken ny mening livet hade fått och att hon inte förstod hur hon levde innan hon skaffade barn.

Efter en stund sa vi hejdå och jag kunde hålla mig ända tills jag kom innanför porten. Då började jag storgrina och slängde mig in i lägenheten och låste och klamrade mig fast vid min hund och bara grinade.
Jag tror min vovve förstod för hon satt helt still trots att hon alltid brukar halka på golvet när hon ska sitta där annars.
Tänkte ringa M men han jobbade plus att jag inte vill visa honom hur ledsen jag blev över att få hålla min väns bebisför då hade hela hans eftermiddag blivit förstörd.
men jag tror vi ska ses ikväll. kanske kan vi prata lite då..
Om det nu finns något att prata om? Allting är ju som det är redan.

Det känns orättvist att jag (förlåt M jag vet att du också var med i allt detta och hade det sjukt jobbigt men jag skriver bara egoistiskt och från mig själv nu) blev satt i den där jävla situationen.
jag ville inte ha barn men blev helt jävla delad när det där plusset visade sig. Min pojkvän ville absolut inte ha barn och skulle (bokstavligt talat) hellre dö än att få en unge till.
Vad skulle jag gjort liksom? Hade inte direkt tid att reflektera över valet. Då måste man ju göra abort. Och visst gjorde jag väl rätt, men fy helvete vad ont det gör i mig ibland.

Alltså, den där känslan när jag höll i honom och han var så liten och tittade på mig sådär och hon pratade om hur lycklig hon och hennes kille var och... det känns så jävla orättvist och jag känner mig så himla ledsen.
Det känns som att jag självmant valde bort något som hade kunnat bli ett sådant liv jag höll i. Det känns hemskt. Jättehemskt..

Men det blir bättre. Jag är bara ledsen nu. Det blev så mycket på en gång och jag var så himla oförberedd.