Krumelurus

Usch.. jag har en "dålig - flickvän - period" just nu och jag blir arg på mig själv.
Det krävs så himla himla lite ibland för att jag ska dra upp den där muren och bli rädd för att bli sårad. Fattar inte varför!!

Min pojkvän är go på alla sätt o vis, och han har inte gjort något. Ibland rasar bara självkänslan ned i botten, speciellt om jag har en del att tänka på. Nu tänker jag mycket på hur det ska gå i Falun nästa vecka, om dom ska hitta något osv. Känns drygt..

Och ibland när jag mår dåligt så stänger jag in mig själv med följden att jag får taskig självkänsla och blir livrädd för att bli sårad, och det gör i sin tur att jag inte vågar visa kärlek.
Varför är det så?

När jag är rädd för att bli sårad får jag svårt att både säga och ta åt mig av komplimanger o snälla saker, jag får svårt att låta mig bli kramad (trots att jag egentligen vill bli kramad så himla mycket), har ingen sexlust, och tror i mitt huvud att jag inte är värd att älskas.

Jag vågar inte öppna mig och tala om hur mycket jag älskar honom o uppskattar honom, för jag är rädd att det ska slå tillbaks. Jättekonstigt är det...
Jag vet ju att det snart blir bra och att jag får upp självkänslan igen. Men ändå..


Igår sa han att vi inte ska ha bråttom med nånting. Jag funderar fortfarande på vad han menade och varför han sa det då han redan vet att jag verkligen inte är den som rusar in i saker. Speciellt när det gäller kärlek.
Det tog ju flera månader innan jag ens började släppa in honom och lika lång tid innan jag överhuvudtaget sa till andra att jag hade en pojkvän. Just för att jag alltid vill vara säker innan jag tar nästa steg.
Så.. såna ord får mig att backa.

Jag behöver nog hellre att killen pushar framåt och skyndar på mig/oss annars skulle det antagligen aldrig hända något om man skulle ta det i min försiktiga takt, och jag skulle aldrig våga bli kär, aldrig säga "jag älskar dig", eller våga lita på någon.

Jag är liksom redan så väldigt försiktig när det kommer till kärlek så killen ifråga behöver verkligen inte säga till mig att skynda långsamt, utan tvärtom.
Skynda långsamt är ju typ mitt motto hehe och ibland har jag tagit det så lugnt att det istället tagit slut då killen tröttnar på att jag aldrig vill/vågar gå framåt.


Hm, känns som det kommer bli ett långt inlägg idag.
Well... Jag ska ta mig i kragen och inse att han visst älskar mig och att jag kan lita på honom (han visar ju hela tiden att jag faktiskt kan lita på honom). För när jag vet det på riktigt så kan jag också ge kärlek tillbaks istället för att stänga ute honom. Det är ju faktiskt M som står mig närmast..

Jag blir så väldigt hemlig och instängd när jag mår dåligt, och får sååå svårt att visa hur mycket jag tycker om honom då. Men det ska bli ändring.
Dessutom har jag faktiskt släppt in honom innanför mitt skal redan. Jag måste bara träna på att inte backa.
Det är som att jag blir rädd när jag en gång låtit honom komma nära och min första impuls blir att backa.

Men jag älskar honom för mycket och ska fan inte göra så den här gången. Det ska jag INTE.
Så nu ska det bli ändring på det här och jag ska börja visa honom hur mycket han betyder och hur mycket jag älskar ALLA hans sidor.
Även när vi har olika åsikter och inte kommer överrens om allt så älskar jag honom av hela mitt hjärta.


Förresten, M tror att jag kanske kommer att få en gädda i maj! Kanske.

Krimskramskram!