Sadness..

Usch jag saknar min vovve :(

Först var det skönt att få vara lite hundledig. Slippa känna skuldkänslor när jag lämnade henne ensam på kvällen.

Men nu känns det bara SÅ tomt på dagarna. Jag saknar hennes dryga tassar som hon alltid skulle lägga upp i knäet, och den där superglada blicken o fladdrande öron när hon fick gå ut..

Hon är världens mest tacksamma, snälla, och ickekrävande hund.

Om jag tänker på hennes bästa (vilket jag såklart gör) så är det absolut bäst att hon bor hos mina föräldrar nu när hon inte längre kan gå i trapporna. Hon lever lyxliv därute. Får springa löst, gå i skogen, bada, slippa trappor, gosa...

Men för egen egoistisk del så känns det tomt. Hon tvingade mig att komma ut på promenader och det saknar jag också.

Och föräldrarna flyttar snart in till deras lägenhet (också med trappor), o då vet jag inte hur jag ska göra. Min vovve blir åtta år men är pigg som 4 om man bortser från hennes leder och ena ben. Och det finns ingen möjlighet att jag kan bära 34 kilo hund upp o ned för tre trappor, minst åtta gånger om dan.

Sorgligt känns det.

Jag trodde inte jag skulle sakna henne så mycket som jag gör. Eller, sakna livet hon gav mig. Rutiner, promenader, ansvar, gos..

Vill bara krama henne och säga förlåt för att jag inte kan ge henne det hon behöver :(

Eller för att jag ger henne det hon INTE behöver, dvs dumma jäkla trappor..