Kom precis in från en låååång promenad. Gick runt nästan hela stan. Man hinner tänka och fundera mycket när man promenerar..
Om jag blir arg brukar jag bli asförbannad på en sekund. Jag tänder på alla cylindrar och blir vrålarg. I två minuter, sen går det oftast över.
Men när jag blir ledsen så fattar jag det ofta inte själv. Eller så visar det sig som ilska i två minuter sen så tror jag att det är över. Men sen upptäcker jag efter en dag, en vecka, en månad eller vad det nu kan vara, att jag fortfarande får en klump i halsen när jag tänker på händelsen och att jag fortfarande är så himla ledsen, utan att jag ens förstått det själv..
Varför blir det så? Varför kan man inte bara släppa en sak efter att man pratat igenom det? Typ som när man bråkar så går det ju alltid över och blir bra bara man snackar igenom det. Men inte när man är ledsen. Då verkar det ju aldrig gå över riktigt, trots att man pratar om det. Och fast människan gör allt för att man ska bli glad igen.
Just det där ledsna vill liksom inte gå över helt, trots att det inte är någons fel. Jag blir förbannad på mig själv för att jag inte kan sluta tänka på det!!!
Jag förstår personen och är inte alls arg. För det GÖR jag. Jag förstår personen, och jag VET varför det blev som det blev.
Jag har nästan alltid satt andra människors välmående framför mitt eget. I och för sig är jag ganska glad att jag gjorde det just denna gång, det kändes bra att jag kunde stå tillbaks för att någon annan skulle få sin vilja igenom.
Men jag blir ändå så jävla ledsen ibland..
Konstigt.
Äsch det är som det är och imorgon är jag säkert glad igen! De flesta saker går ju över efter ett tag.
Ibland verkar det inte hjälpa trots att man pratar om det.
Men vissa saker kanske har satt sig för hårt för att man någonsin helt ska kunna sluta vara ledsen. Det kanske blir bättre, men inte helt bra.
Well well, jag är inte ledsen PÅ någon. Bara över.. allting liksom.
Och jag mår oftast bättre efter att ha fått ned känslorna i skrift.
Ibland när det inte hjälper att prata prata och prata, så kan det hjälpa att skriva lite.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar