Kraftmänniskor

Har precis suttit o bläddrat igenom Sanna Brådings blogg. Man läser i tidningar och det skvallras o pratas hit o dit, ofta på ett elakt o dömande sätt. Det gör mig ledsen..

Ingen annan har gått i hennes (eller mina eller dina) skor, ingen människa är perfekt (vissa är bara bättre på att dölja sina brister o skavanker).
Och är det egentligen så vi vill ha det? Ett samhälle med ett gäng perfekta människor där ingen trampar snett.
Där det inte finns utrymme för misstag eller dåligt mående. Nej fy bubblan!

Jag är glad o tacksam över mitt ickeperfekta jag. Och ännu gladare över att faktiskt våga se det, och stå för det.
Jag behöver inte längre utge mej för att vara allt det jag inte är.
Jag är inte skitsnygg, känd, rik, häftig, beundrad.
Men snäll, rolig, ödmjuk, och eftertänksam.
Jag är JAG med allt som kommer till. Ibland arg och deppig, ibland ledsen och ensam. Ibland glad och full i sjutton. Men alltid jag.

Det låter kanske inte mycket för världen men när man gått i så många år utan att våga visa vem man är. Eller ens vågat se sig själv, då ÄR det faktiskt stort.

En omtyckt behandlingsassistent brukade säga till mig "Ta hand om dig, ingen annan gör det åt dig". Tänkvärda ord tycker jag.

Jag beundrar Fröken Bråding för att hon vågar visa den hon är, med fel o brister precis som alla andra. I mina ögon är hon modig. Och stark nog att våga visa sig svag.
Sådant gör mig glad och jag får hopp. Det finns folk som faktiskt vågar dra i bromsen.

Kram på er!